Inlägg från: sextiotalist |Visa alla inlägg
  • sextiotalist

    Min man vill inte följa med på begravningen

    Min sambo avskyr gå på begravningar,  så vårt motto har varit, har han haft en relation med den som begravs, då är det självklart att han ska gå.
    Annars så behöver han inte. Det är självklart ömsesidigt, men de begravningar som varit på min sida har varit sådana som han inte haft en relation till den döda (för mig innebär inte en relation att man träffats några gånger).
    Men den som begravdes på hans sida, den personen hade jag fått en relation till.

  • sextiotalist
    Queennr1 skrev 2017-03-20 13:53:50 följande:
    Ser många i tråden som resonerar som så att om man inte har en nära relation med den avlidne så finns ingen anledning att följa med. Helt egofixerar resonemang.
    Varför är det ego, sambon och jag är fullständigt eniga om detta. Det är ett val som vi gör, inte för att utesluta den andra.
    Min sambo har fruktansvärt svårt att hantera begravningar, att ha med honom som stöd hade varit helt meningslöst. Jag är, tyvärr, mer rutinerad.
    De begravningar jag har varit på under tiden jag och sambon varit ihop har varit folk som han har haft noll relation till, jag kunde inte se någon vits att han följde med, bara för att.
    Sedan har det varit en begravning av en person som vi båda känner.

    När min pappa begravdes, så var det inte alls uppskattat att höra att några kom för att stötta mig (och en av dessa tog dessutom illa vid sig då jag inte sökte stöttning hos denna person). Min önskan var att de som var där, skulle säga farväl till min pappa, för deras skull. Sedan kändes det väldigt skönt att se att det var så många som uppskattat pappa.
  • sextiotalist
    monkees skrev 2017-03-21 06:06:42 följande:

    OT OT OT *typ* Jag förstår mig inte riktigt på varför det ska vara så viktigt att delta vid en persons begravning, särskilt om man själv inte haft ngn nära känslomässig koppling till den döde. Liksom ngt slags konventionell hyllning(!?) till en person som är stendöd och inte märker om det är helt tomt i kyrkan eller om en stor manskör sjunger Händels Messias. Jag tycker det är sorgligt när det är fler släktingar på en persons begravning än det var på kalaset då vederbörande fyllde *typ* 60, 70! Riktig sorgligt.


    Skillnaden är väl att på ens fest så bjuder man in folk och bestämmer själv hur stort det blir.
    Ja, det var mer på pappas begravning än på hans 50-årsdag. Men pappa bjöd inte in mer än någon enstaka kollega, han bjöd inte halva kommunstyrelsen. På hans begravning så kom många kollegor, som endast hade en jobbrelation till honom, alla politiska partier var representerade plus de som han arbetat ihop med (oavsett politisk färg).

    När min mamma fyllde 80 så firade hon endast med oss i familjen, den dagen hon går bort, så är jag rätt säker på att det är betydligt fler som kommer.

    Jag har inte varit med på alla jämna dagar som de jag har sagt farväl till på en begravning.
  • sextiotalist
    Anonym (Hepp) skrev 2017-03-21 08:49:12 följande:
    På min begravning ska ingen jag inte känner på riktigt närvara. Det blir ett avsked för mina barn och mina närmaste vänner. Övriga göre sig icke besvär, det är inte en dag för socialt mingel och låtsas bry sig utan mina närmastes avsked.
    Begravningarna på min sida har ofta varit som en släktträff, självklart har man kommit för att ta farväl, men det har ändå blivit (som i gamla tider) ett tillfälle där man kunnat mingla och träffa släkt som man inte träffar så ofta.

Svar på tråden Min man vill inte följa med på begravningen