Har "förlåtit" min Bipolära fru, men nu misstänker jag att hon är otrogen igen..

Både du och hon använder hennes diagnos som ett rättfärdigande till att du är hennes dörrmatta.

Varför kom hon tillbaka sist? Gillade hennes nya inte nedperioden? Du fanns där... som en dörrmatta.

Läs igenom ditt första inlägg 10 gånger och reflektera. Är det något att bygga vidare på? Kommer det lösa sig permanent? Är hon fortfarande attraherad av dig?

Antingen accepterar du situationen. Att hon emellanåt kommer ligga runt lite medan du tar fakturor, barn och vardagen. Sen kan du ta hand om henne när hon behöver det. Eller så lämnar du och börjar om med någon som gör dig lycklig.

Den ena bipolära personen är inte den andra lik, utan hur sjukdomen yttrar sig varierar från person till person. Man kan likna en bipolär person med en sinuskurva, men varje individ har sin egen frekvens respektive magnitud på kurvan. Det kan också vara olika magnitud på topparna i förhållande till dalarna. Vad personer gör när de har sina maniska skov respektive depressioner varierar också rejält mellan individerna. Det finns ett forum, Bipolarna, för bipolära och deras anhöriga där det finns en tråd där bipolära beskriver vad de har gjort och vad som händer med dem när de går in i en mani/hypomani och jag kan verkligen rekommendera att läsa den för att förstå vad som händer under en mani, tråden hittar ni här.

Min exfru, med vilken jag har tre vuxna barn, diagnostiserades som bipolär för tre år sedan efter en mani från helvetet. Fram till denna mani hade hon ett fullt normalt familjeliv med sambo, hundar, radhus och två av våra barn boendes hemma. Manin pågick under uppskattningsvis tre månader och avslutades med tvångsvård. Under manin blev fler och fler personer i hennes närhet persona non grata hos henne för varje dag. Sambon var en av de första att hamna på undantag och han fick åtskilliga skopor ovett och en återkommande skopa var "Du har förstört 15 år av mitt liv". Jag åkte ur den inre kretsen då jag vägrade köpa ett hus för 2,5 miljoner till henne och hon hade övertygat en mäklare att det var klappat och klart. Mäklaren hade flera förslag till mig hur man kunde lägga upp lån respektive ägande. Yngsta dottern fick höra "Jag skulle aldrig ha skaffat några barn". Det hela slutade med att hon hotade sambon till livet och blev hämtad hemma av tre poliser som släpade ut henne inför ögonen på sonen och sambon samt yngsta dottern och sonens flickvän sittandes på dotterns rum där de hörde tumultet. Väl ute från tvångsvården så blev det separation, flytt till lägenhet, medicinering och lång sjukskrivning innan hon var normal igen.

I somras var det dags igen. Sonen var strategisk och sa rakt ut till henne att han inte ville veta av henne förrän hon var inne på psyk eller var ute ur manin med hjälp av sina mediciner. Hon svarade med att hon minsann inte var sjuk och var inte det för två år sedan heller och hon åt minsann sina mediciner. Jag åkte ur kretsen när hon fick för sig att jag betalade för lite underhåll och givetvis fick jag höra att jag och f.d sambon var världens sämsta människor och att vi hade förstört hennes liv och att jag kan dra åt helvete (har inte pratat med henne sedan dess). Denna gången var hon mer utåtriktad, drack mer alkohol och hann med sju pojkvänner, varav en som hon hann förlova sig med, på en månad. Dottern som hade valt att stanna kvar hos mamma råkade både se och höra mammas sexuella utsvävningar i vardagsrummet med några av pojkvännerna. Äventyret slutade på ett av stadens hotell där hon blev hämtad av polis för att föras till psyk och tvångsvård.

Efter första manin beskrev hon att det var som att ha en demon i sig, som inte gick att stoppa. Trots att vi bara drabbats av manin två gånger har vi fått rätt så bra rutiner runt omkring. Vi har telefonkedjor, vi "flyr fältet" efter bästa förmåga och tillser att våra nära och kära inte far illa när manin är i full fart. Vi hoppas att vi har identifierat de tidiga tecknen så att det är möjligt att få in henne till psyk innan det gått för långt. Har hon passerat point-of-no-return så är det bara att fly och invänta att hon hämtas till psyk.

Om det inte var för att vi har barn tillsammans hade jag flytt fältet för gott redan vid första manin. Tyvärr så är jag bunden för livet till henne genom att jag måste tillse att mina barn inte far illa, oavsett ålder på dem. Inte ens min värsta fiende skulle jag önska att den hade en nära som har sådana manier som min exfru har. Om någon skulle komma till mig och säga att de har hittat världens bästa man/kvinna som är bipolär så skulle jag å det bestämdaste rekommendera den att hoppa av innan helvetet bryter lös. Under manierna är omgivningen bara brickor i ett spel och det finns tre viktiga saker för den maniske: jag, JAG och JAG!!! Antingen är du som närstående en resurs som kan utnyttjas eller så är du ett hinder som ska elimineras.

För att kanske hjälpa TS lite... Om din fru blir sexuellt utåtriktad under sina manier och du upplever att det är jobbigt, då ska du nog ta din Mats ur skolan. Om du fortsätter att leva med henne och manierna/hypomaierna inte hålls i schack med medicinen kommer du att få lida under skoven. Sedan vet du inte vad nästa skov innehåller, kanske självmedicinering med alkohol, vidlyftigt ekonomiskt leverne etc. Utanför manierna kommer ni att slicka såren och försöka bli en normal familj igen, men så fort manin kommer så är du bara en resurs som kan utnyttjas in i det sista. Även om du gillar att åka berg- och dalbana så ska du inte göra det med livet, utan det gör man på tivoli. Kliv av och ta med dig barnen. Om barnen ska bo hos henne helt eller delvis måste du vara beredd på att göra en riktig Operation desert storm och rädda dem när hon är på väg in i en mani. Om du verkligen bryr dig om barnen ska du lämna och sätta dig själv och barnen i första rummet. Min absolut största skräck är att något av mina barn ska hitta mamma död eller vara tvungna att återuppliva henne efter ett självmordsförsök.

Ett vanligt fenomen är att de tar medicinen när manin fortfarande finns i närminnet, men efter ett tag så trummar livet på som vanligt och de anser sig inte behöva medicinen. Manin kommer krypande och livet är på topp, så vem f-n behöver mediciner och helvetet för omgivningen bryter lös.

Någonstans har jag läst att det är vanligare med manier på våren och början av sommaren, så det verkar vara vårkänslor som går i spinn.

Mitt ex skyllde allt dåligt på sin biopolaritet.. han lyckades även få hela världen att kretsa kring honom, han blev tillslut hela min värld.. jag försörjde och servade honom på alla plan tänkbart medan han bannade mig för att dra in för lite pengar, jobba för mycket, inte städa tillräckligt effektivt, att jag städade för mycket... osv osv osv...

Han fick mig att bli beroende av honom fast sanningen var att jag var den enda av oss som skulle klara sig på egenhändigt, hans åsikter och vilja var min lag.

Bryt dig loss TS.. barnen överlever skilsmässor och annat, du kan faktiskt bli lycklig utan att behöva ta hänsyn till en diagnos jämt.

Känner inte riktigt igen mig i en del av de analyser som visa skriver om bipolära, ÄR själv bipolär med råge, så pass att jag gick varannan vecka hos en psykolog i nästan 4 år, det är ett helvete när det tar överhand men det har oftast utlösande faktorer, då väldigt många i vårt samhälle har de tendenserna i oss och ÄR själva bipolära men att det inte blommat ut, problemet folk har med olika diagnoser är att de tror att så är det för att de har läst det någonstans, att vara bipolär ligger inom en väldigt brett spektrum och kan triggas av saker som sker till vardags bara, enkla saker, eller saker som skett långt bak i tiden,
Men om jag skall ge TS en hint, så när jag läser det du skriver hur hon beter sig så klingar stora varningsklockan, just sökandet efter spänning förändring att bli bekräftad bejakad, det känner jag igen mig i, och tro mig man går extremt långt i sitt sökande, att vara i sitt tillstånd är fruktansvärt destruktivt.
GLÖM par terapi då jag kan försäkra dig om att du kommer att bli utmanövrerad , skall jag vara ärlig, vet du att hon varit otrogen så GÅ du kommer aldrig att må bra med någon som INTE vill ta emot hjälp för sin sjukdom,

Hej!

Förstår verkligen att du har det svårt. Jag beundrar dig som står ut. Det finns ju bara kärlek du kan ge, själva sjukdomen är det din partner som får arbeta med. Inser man inte fullt ut att man är sjuk, behöver medicineras/behandlas dagligen och anpassa livet efter sjukdomen så är det svårt att leva ett normalt liv/familjeliv. För oavsett om sjukdomen heter bipolär sjukdom, ms, diabetes, adhd osv så måste man arbeta med den för att få ett bra liv.

Och vill man inte, då blir det sjukdomen som styr livet och inte tvätt om (som det borde vara).

Har hon någon behandlare på psykiatrin som du kan få hjälp och stöd hos? Ta hjälp av sjukvården.

Om inget fungerar så här du två väl, acceptera läget eller lämna. Jag levde 14 år med en diabetiker utan sjukdomsinsikt, han fick stora komplikationer i form av humörsvängningar och nervskador (som ledde till att han knappt kunde gå). Det tog nästan knäcken på mig.Till slut fanns det bara en utväg, att separera..

Min nya man är också diabetiker, sköter sig väldigt bra.. Han är lätt att leva med.

Konstig jämförelse kanske, men inte helt fel i min erfarenhet.

Kan bara önska dig lycka till.. lyssna till dig själv och lova dig själv att aldrig gå under pga en annans ovilja att acceptera sin sjukdom

Hej Elin!

Tror tyvärr det är många bipolära som inte inser att de är allvarligt sjuka. Att uppleva en mani är helt underbart, det måste jag erkänna att jag saknar.

Kanske kan din pojkvän bli klokare med åren och inse vad sjukdomen ställer till med. Jag fyllde själv 39 i måndags och det tog många år innan jag förstod vad som krävdes för att jag skulle bli bra. Jag fick stor hjälp av psykiatrin och träffa andra med samma sjukdom. Att jag sedan fick ett stabilt och bra förhållande, anpassat arbete mm har gjort mig bättre.

Du som flickvän ska finnas där och stötta, men lova dig själv att inte ta så mycket skit att du själv blir lidande. Då är det bättre att vara singel. Ta hand om dig!

Mitt råd är att till varje pris undvika relationer med bipolära. Det är inte värt det. 

Jag lever med en bipolär man och en av mina bästa vänner är också bipolär. Bipoläritet har ett brett spektrum och jag upplever att det ibland är svårt att dra generella slutsatser.

Att leva nära dessa personer som jag älskar högt, innebär att jag försöker undvika att sjukdomen förklarar allt i deras beteende samt ge dem ansvarsfrihet och ständig förståelse från min sida. Jag ser inte att det funkar så.

Den viktigaste är att de själva har en god sjukdomsinsikt, och det tog lång tid för båda av dem att nå dit.

Min vän har jag känt i 25 år och jag har varit med på hela hennes resa, medan min man kom in senare i livet men då hade han själv redan gått igenom helvetet för att vara där han är idag.

Jag har inga bra råd att ge, det finns flera kloka personer här ovan som kommit med lite förslag... jag tänker att en relation inte får tära på en så mycket eller kränka en så att man till sist finner sig i situationer man normalt inte skulle acceptera. Då har man helt plötsligt blivit medberoende och tappat sina egna gränser.

Och jag håller inte med om att man ska undvika bipolära personer till varje pris. Väldigt enkelspårigt. Dessa två är mina absoluta favorit personer. Kreativa, inspirerande och insiktsfulla. Och det är inte problemfritt, men... Good things don't come easy och jag skulle inte byta ut dem för allt i världen.

Jag har fått också min del av "anhöriglivet till bipolära".

Och vill bara säga, att din absoluta skräck är... ja, hanterbart ändå. Alla mammor dör - någon gång, före sina barn.

Den riktiga skräcken är när/om ngt av barnen drabbas av samma sjukdom som mamman bär på. Det finns inget värre och hemskare än att se sitt barn i dessa tillstånd (mani, psykos, depressioner mm)

Mina barn har talat om för mig att de aldrig kommer att skaffa barn för att inte föra vidare sina bipolära gener. klokaste jag hört! Det hade jag själv inte heller gjort om jag hade vetat om det innan- deras pappa insjuknade i vuxen ålder när "mina" barn redan fanns. Säger "mina" barn då pappan aldrig tog hand om dem. Ett av barnen insjuknade vid 18års ålder- en bottenlös sorg och skräck. Vem ska ta hand om hen när jag inte längre finns?

Till TS. Livet är för kort för att offra sig till någon. Ta väl hand om era barn! De behöver dig extra mycket.

Läst TS alla inlägg nu, skrämmande hur lika han och min berättelse är. Det enda som skiljer oss åt är att min fru inte äter någon medicin och valt att flytta.
Annars är det som om jag skulle skrivit allt.

Försöker också finns så mycket info som möjligt om bipolär sjukdom. Tror det är just det hon har.
Vill inget hellre än att hon ska flytta hem igen.  

Inte personligen men min fasters man var bipolär och vänstrade. men inte bara när han var manisk, då råkade det bli så för att han var manisk. Sedan vänstrade han när han var deprimerad, för han var ju deprimerad. Sedan vänstrade han när han hade fått medicinering som stabiliserade honom, för att han kände sig avtrubbad och inte längre var i kontakt med sina känslor.

Sedan skyllde han på sexmissbruk, inte tillräckligt med sex hemma (Min faster hävdade att de hade sex nästan VARENDA dag... ändå vänstrade han).

Skit i om hon har en diagnos, bara för att hon har en bokstavskombination betyder inte att du måste acceptera att hon behandlar dig som skit. Gör slut och leta efter en trevlig kvinna istället.

Ja hennes skyldighet var väl att vara trogen och det sket hon i så vad har du för skyldigheter mot henne nu tänker du?