Exet arg

Har talat om detta. Men hon tycker det är så viktigt att vara med och vara ett stöd för dottern. Hon är ju föräldraledig och jag måste ta ledigt så det är för min skull också bla bla. Allt jag säger är fel och han är så galet rosenrasande arg. :(

Hon är fäst vid tösen. Jag upplever att pappan inte är där speciellt mycket utan styvmamman har det huvudsakliga ansvaret. Jag uppfattar att dottern trivs bra hos pappa men att hon inte är helt trygg och litar på varken honom eller nya styvmamman.

Även när vi möts så pendlar hon mellan att vara jättegullig och försiktig till att försöka ta över och ha en bossig attityd. Känner själv att det är svårt att veta var jag har henne, men det kanske är lättare för barnen som trots allt bor med henne varannan vecka.

Ingen aning men det tar jag för givet att hon tänkt sig. Jag har redan sagt allt detta. Han vill ringa mig ikväll när barnen lagt sig och jag vet att han bara kommer skälla och vara arg för att jag inte tänker på hans stackars flickvän som anstränger sig så mycket. Han tycker att jag ska sluta tänka så mycket på vad jag vill och vad som är bäst för mig. Gaaah.

Jag har bestämt mig för att bara vara saklig och så får de vara arga om de så vill. Är helt säker på att det beslut jag tagit är det bästa för dottern i denna situationen. Men jag rannsakar verkligen mig själv just nu. Vill så gärna göra rätt för alla.

Hittills har jag inte brytt mig speciellt mycket om att styvmamman tar så mycket plats. Jag är trygg i min roll som mamma och är helt säker på att den relationen jag har till mina barn inte tar någon skada av att hon är med på ett hörn. Men det är förstås frustrerande när det uppstår situationer där hon känner sig orättvist behandlad av mig. :/ 

Det blev inte alls bra. Han står fast vid att jag har fel. Att jag är kontrollerande, dominant och försöker spela ut honom och styvmamman. Han tycker inte att det spelar någon roll om det är han eller styvmamman som kommer, utan att hon har precis lika mycket ansvar som honom. Att jag måste acceptera det och att jag inte kan bestämma allt.

Det spelade verkligen ingen roll vad jag sa. Ju trevligare jag försökte vara ju mer gick han på mig. Han kom med en hel del påhopp men jag lämnar det utanför. 

Konflikten är inte avgjord, bara lagd på is. Nu känner jag ännu mer att det inte är bra att vi är på samma plats med dottern eftersom vi inte är helt sams.

Jag pratade med styvmamman om det på telefon. Jag förklarade hur jag tänkte och hon verkade lugn då, på kvällen skrev exet istället och var arg. Hon vill inte prata med mig över huvud taget då hon är besviken över att jag inte låter henne vara med. Hon är lika mycket förälder som mig och pappan enligt dem.

Inskolningen är 3 dagar, jag har dock tagit ledigt hela veckan. Har också föreslagit att hon kan vara med sista dagen men det finns inte med i diskussionen. De liksom filtrerar bort allt positivt och alla förslag jag säger till dem.

Ja, det är hennes första. Jag tar för givet att hon kommer att vara med och hämta och lämna i framtiden. Tycker även att det är helt okej att hon kommer på föräldramöten o.s.v. De känner det som att jag försöker knuffa bort henne från förskolans värld bara för att hon inte ska vara med på själva inskolningen. 

Angående hur många vuxna man får vara så tycker de ändå att hon borde gå eftersom hon är föräldraledig och jag måste ta ledigt från jobbet. De håller fast vid att hon är lika mycket förälder som jag. De säger sig ha frågat dottern om hon vill att styvmamman ska vara med och då ska dottern ha sagt ja tydligen. 

Jag har inte själv pratat med dottern om huruvida hon vill att någon ska följa med eller inte. Vill inte att hon ska behöva säga nej till någon eller känna att hon måste välja bort någon som hon tycker om. Jag förstår att hon tycker om styvmamman, hon är kul att hänga med. De åker ofta och shoppar kläder och leksaker. Däremot finns inte tryggheten och tilliten än. Den som tar tid att bygga upp ni vet.. 

Ja, det känns så tråkigt bara. Jag har sagt till styvmamman så många gånger att jag är så glad att barnen har henne i sitt liv. Att jag inte kan tänka mig en bättre styvmamman som tar sig så mycket tid till mina barn och ger dem så mycket kärlek. Vi har kunnat prata innan, nu vill de inte ha med mig att göra och allt jag säger är fel. Usch. Det är så jobbigt när det vänder så fort.

Absolut inte, men min och min dotters upplevelse är olika. Dottern säger själv att hon tycker om styvmamman och hon blir glad när styvmamman kommer. Hon är liksom glad men inte sig själv eller vad man ska säga. Hon skrattar och springer runt men går inte att prata med och liksom försvinner... När hon är glad annars så skrattar hon så hjärtligt och kan busa men hon går att prata med. Hon är försiktig och är hon lite hårdhänt så kan hon säga förlåt och varva ner efteråt. Vi kan skratta tills vi gråter för att sedan kramas och ta det lugnt igen. När styvmamman är med så kan hon dra lillasyster i håret eller knuffa henne och sen bara skratta rakt ut, springa runt tills hon tar sönder saker. Hoppa i soffan och sängarna... Räcka ut tungan om någon säger till henne eller bara inte bry sig och springa iväg. Styvmamman anser att det är hennes personlighet. Glad, pigg men trotsig typ. Medan jag vet att hon absolut kan bli arg och ledsen när något går emot henne men detta är ju inte hon...

Förstår du hur jag menar eller låter det helt knasigt? Jag vet inte hur jag ska förklara annars. Men jag menar både och, hon är glad - men inte sig själv. Jag ser en sida av henne och styvmamman verkar ta fram en annan som hon ser.

Jag vill vara tydlig med att jag är helt okej med att de har delat ansvar i sitt hem. Själv har jag också en ny sambo, han har dock inte barn sedan innan. Men vi delar allt ansvar. Han hämtar på dagis om han slutar tidigare än mig. Jag kan vila på soffan om det varit en tuff dag. Han åker på aktiviteter själv med barnen ibland o.s.v.

Jag tycker det är naturligt i en familj och önskar inget hellre än att mina barn får känna kärlek i båda sina hem. Ju fler vuxna vi är ju fler har dem att vända sig till om något inte står rätt till.

Däremot tycker jag inte att det är okej när jag blir undanskuffad eller kallad hemska saker för att jag valt något som går emot vad de känner och vill. Detta är FÖRSTA gången någonsin jag har sagt nej till styvmamman och pappan gällande någonting över huvud taget. Det har varit en del fina inlägg på facebook sista tiden riktade mot mig från styvmamman så jag har ju tagit bort henne som vän. Det känns jättetråkigt och jobbigt för jag trodde verkligen att vi skulle kunna ha en bra relation. Hon har ju varit hemma hos mig och fikat flera gånger och hälsat på barnen när hon känt att hon saknat dem.

Varför tar du för givet att det var frivilligt? Han dumpade mig och ville inte träffa barnen på nästan 3 månader. Han skulle flytta utomlands med sin bästa kompis och kastade ut mig och barnen en dag när jag kom hem från jobbet. Flyttade hem till mina föräldrar ett tag innan jag hittade nytt. Han tog tjänstledigt, stack, kom tillbaka eftersom han inte hittat ett jobb i det land han flyttat till och skulle då ha barnen varannan vecka från och med den veckan han kom tillbaka. Jag kände mig fruktansvärt maktlös och tyckte det var bättre att barnen hade sin pappa än ingen pappa alls. Så han har haft dem varannan vecka sedan dess..

Jag har försökt att vara tillmötesgående. Jag har accepterat och släppt in hans nya i våra liv. Bara pratat bra om henne med andra och till barnen. De är fria att älska vem dem vill och jag ville från början vara tydlig med att jag accepterar pappas nya och att det är okej att älska henne. Detta var inte livet jag ville ha men jag har försökt att göra det bästa jag kan för barnens skull. Sen är jag inte mer än människa förstås.

Jag åker förmodligen själv. Vi pratade om det och det blev inte så bra. Han tycker att jag måste fatta att hon också är lika mycket barnens förälder som jag och att jag inte kan bestämma själv hur jag vill ha det. Jag föreslog att han skulle följa med flera gånger men han vägrar mest av principsak.

Efteråt fick jag flera hotfulla sms av hans ex att hon kommer anmäla mig till soc. Att jag inte kommer få hämta barnen på fredag, att hon ska polisanmäla mig för psykisk misshandel mot barnen o.s.v.

Så ja, där är vi nu.

Haha, ja just det. Förlåt, hans sambo.  

Just nu hoppas jag innerligt att det tar slut snart. Elakt sagt kanske, men tycker hon kräver väldigt mycket och verkar ha en tendens till att bli otroligt arg när hon inte får som hon vill...

Samarbetet har väl fungerat hyfsat... Jag är oftast den som informerar om saker och tar beslut kring saker och så har det alltid varit. Pappan har sällan en åsikt om någonting. Om han av någon anledning känt att något inte varit bra så har vi pratat om det och löst det så att det passar alla. Tills nu då, men det verkar ju inte vara hans åsikt alls så då är det klart att det är svårt att kompromissa med honom om det.