Jord skrev 2017-03-23 08:53:40 följande:
Ingen som har svarat än så länge, så jag håller mig här.
Jag tänkte lätta mitt hjärta, är orolig att det ska tas på fel sätt men hoppas såklart inte på det. Vänliga ord uppskattas och jag vill verkligen inte trampa någon på tårna!!
Jag har en enorm oro i mig, med hjärtklappning så jag nästan funderar över om hjärtat kommer stanna kvar i bröstkorgen. Försöker verkligen fråga mig själv vad som orsakar denna enorma oro, men jag får inte riktigt ihop det, känns liksom inte som att den kan förhållas till den verkliga verkligheten.
I princip så länge jag har levt så har jag längtat efter att bli mamma, sett det som den enda absoluta meningen med mitt liv. Men av flera anledningar, däribland flera års sjukdom, så har det trotts mina 30 år inte varit lämpligt. I nuläget så har jag och min fästman precis fått det hus vi låtit bygga tillräckligt klart för att bo i, och sedan förra månadsskiftet bor vi i ett totalt flyttkaos och har väldigt låga energinivåer. Bygget har tagit väldigt mycket av oss och det är heller inte helt klart. Under resans gång har det också varit två väldigt tunga dödsfall och jag är helt enkelt väldigt skör.
Vi hade någon stans föreställt oss att sluta med preventivmedel och se hur det gick om ett halvår till ett år, när energierna var tillbaka igen och saker var mer i sin ordning. Så detta kom alltså som en total chock och var inte alls planerat.
Jag är totalt överlycklig, det är jag! Detta är helt otroligt och fantastiskt! Men jag lider för att det inte är min främsta känsla. Känslan av oro och ångest äter upp lyckan totalt och jag blir livrädd! Egentligen ännu mer livrädd för att öppna mitt hjärta såhär, men nu bestämde jag mig för det. Känner mig så ensam.
Kanske kanske kan jag få ett vänligt ord tillbaka utav det och om någon känner någon liknande känsla alls, eller har gjort det under tidigare graviditeter, så får ni gärna öppna er hjärtan.
Kärlek till er alla och stort lycka till! Vi bär på små mirakel!
Hej!
Vet känslan du beskriver så väll. Vi skulle gå igenom ivf och hade inställt oss på att vi kanske får hjälp efter sommaren eller mot slutet av året men blev helt paff att vi blev gravida själv!
Jag har börjat en utbildning och nu om allt går vägen så hinner inte bli klar utan måste ta uppehåll vilket gör mig en aning oroad men försöker stanna på positiva sidan för att vi vill verkligen detta och försöker tänka att det kommer vi kunna lösa dem ev. Problem tills dess.
Första veckorna hade jag sjukt mycket värk och mitt hjärta slog så fort att det skapade en ond cirkel med ångest. Det släppte tack o lov efter värken slutade nån vecka sen och vi har bokat in oss på vul och inskrivning hos mvc nästa vecka. Kunde inte sätta riktigt finger på det som stressade upp mig så enormt men så skönt att den känslan gick över, man måste nog landa lite och ge det tid.
Jag kommer vara aktiv bara här nu första tiden och senare kanske gå med på Fb gruppen om jag får :) vet inte riktigt hur hemlig man är och risken finns ju alltid att det kanske är någon där som man känner tänker jag , men det är bara jag.
Men stort grattis till bebben och det kommer bli bra.
