Känns inte som en familj.. är så svårt att vara bonusfamilj...

Och hur är du kapabel till att veta allt om TS och hennes familj och deras problem? Vad hon än skriver och svarar dig så ska du mer eller mindre förminska hennes problem och lägga skulden på henne och hennes dotter. Du rationaliserar bort allt hon säger med dina förnumstiga och hemmasnickrade teorier, eller teorier är ju fel ord för du VET ju tydligen hur allt är. Oavsett hur TS försöker förklara för dig. 

Hur vet du att bonusarna inte mobbar hennes dotter, att det inte alls är som du skriver enbart "syskon och familjekänsla?" Och du VET att bonusarna inte är grunden till samtliga problem. Hur kan du veta det? Har du varit där, känner du dem? Och i och med att du VET det så kallar du TS för orättvis och oschysst. 

Det är du som är orättvis och oschysst i dina inlägg och svar till TS. 

Men skärp dig och häng av dig offerkoftan. Varför ska ni "mötas halvvägs" angående *hans* barn?

Jo, alla ska helst ha det bra och trivas. Men tänk ur hans barns perspektiv:

Pappa träffar en kvinna. När den kvinnan dök upp kom det nya ordningsregler. Innan hade de fått göra nästan vad de ville och alla var nöjda, men pappas nya kvinna gillar inte det. Det syns lång väg på pappa att det inte är något han själv hittat på utan att det kommer från styvmamma. Hon är alltid irriterad, men det är pappa som går säga åt oss. Hon har pratat med pappa och fått honom att gå med helt nya sätt att göra saker på som känns konstigt både för oss och pappa.

I den situationen - tror du att dom kommer trivas? Och tror du att dom kommer att gilla sin styvmamma?

Kom ihåg att du kan ändra på dig själv, men inte på andra.

Det kan sitta långt inne att acceptera att det är någon annans barn, men det är det. Dom kommer inte vara som dig och dina regler kommer inte att funka för dom.

Som någon annan sa - det känns inte som en familj för att det inte är en familj.