Känns inte som en familj.. är så svårt att vara bonusfamilj...

Men flyttade du på dig? Jag hade suttit kvar och sagt åt karln att sluta larva sig. Till barnet/tonåringen hade jag sagt: "Vill du dela plats med mig?" Och vill inte barnet det så hade jag suttit där till jag velat sitta någon annanstans. Jag hade också en annan gång kunnat flytta på mig, men inte för att mannen sagt åt mig utan för att jag själv just då velat göra något för den som gärna vill sitta på den platsen.

Du har yngre barn och hamnar i försvarsställning eftersom du inte ännu vet hur det är att ha äldre barn. Ungarna själva är sällan brydda över sådant som du nu fick någon sorts ställföreträdande förnedringskänsla för. Det är väl inget orimligt med att luskamma om någon uppmärksammat att barnet kliat sig? Det är heller inte orimligt, som jag skrev, att äldre ungar retar sig på de yngre. Det om något är väl en familje/syskonkänsla hos barn. Det enda man behöver göra är att gripa in om det vid något tillfälle uppstår något de inte själva reder ut.

Ja, det var fjantigt att de en gång satt och skrattade åt en sådan sak. Men kanske din dotter en gång också skrattat åt något annat på samma fjantiga sätt?

I stycket efter finns det flera problem som du tycks bunta ihop till bara ett. Om ekonomin är dålig så är det ju sant som din man säger. Har ni dåligt med pengar så får ni antingen vänta tills alla kan vara med eller så göra något med småbarnen när de större inte är där och så får någon vara hemma med småbarnen när de större får göra något.

Nej, du tycks anse att bonusarna är grunden till samtliga problem. Så är det naturligtvis inte, det är orättvist och oschysst att välja att se det så. Ingen och alla är grund till olika problem vid olika tidpunkter, och det är i de flesta fall inte särskilt konstruktivt att utse någon eller ett par som får hela skulden. Du påstår att du vill uppnå en teamkänsla men att du inte vet hur, en sak kan ju vara att aktivt motarbeta den sortens tankar och känslor.

Ja, det är förstås inte alltid lätt, men det gynnar alla om man kan klara av att gå utanför den känslan och se det för vad det är. Min yngsta kunde vara mycket jobbig för min mans son som är två år äldre, hon var nämligen hopplöst förtjust i honom och såg så upp till honom och ville hemskt gärna vara i hans närhet. Han uttryckte vid något tillfälle vilken pest han tyckte att detta var och jag frågade honom om jag skulle ta ett snack med henne. Men då sa han stoiskt: "Det är väl sånt storasyskon får stå ut med. Jag kan ta det."

Jag känner igen mig i detta! Ber alltid om allas versioner när de kommer allihop och bråkar. Lyssnar och sedan försöker jag ge råd utan att försvara nåhpn. Råkar jag då säga fel sak och inte lägger hela skulden på min dotter då kommer mannen in och skäller på mig inför barnen att jag är oförskämd mot hans barn om jag säger att nu får ni prata en och en när dom pratar i munnen på varandra. Så den som hamnar i försvarsställning är sambon inte jag.

Och btw TS, bry dig inte om idioter som Påven Johanna. Det tar bara massa onödig energi att hålla på och förklara för folk som vrider och förvränger allt man säger för att dom inte vill förstå. Jag förstår dig och hur det kan vara i en bonusfamilj. Kram

Jo, alla ska helst ha det bra och trivas. Men tänk ur hans barns perspektiv:

Pappa träffar en kvinna. När den kvinnan dök upp kom det nya ordningsregler. Innan hade de fått göra nästan vad de ville och alla var nöjda, men pappas nya kvinna gillar inte det. Det syns lång väg på pappa att det inte är något han själv hittat på utan att det kommer från styvmamma. Hon är alltid irriterad, men det är pappa som går säga åt oss. Hon har pratat med pappa och fått honom att gå med helt nya sätt att göra saker på som känns konstigt både för oss och pappa.

I den situationen - tror du att dom kommer trivas? Och tror du att dom kommer att gilla sin styvmamma?

Kom ihåg att du kan ändra på dig själv, men inte på andra.

Det kan sitta långt inne att acceptera att det är någon annans barn, men det är det. Dom kommer inte vara som dig och dina regler kommer inte att funka för dom.

Som någon annan sa - det känns inte som en familj för att det inte är en familj.

Grejen är att "bortskämda" barn böir framgångsrika. Allt annat är bara önsketänkande. Verkligheten är inte alls så tuff som bittra vuxna brukar vilja påskina.

Och nej, slå knut på sig själv är ingen lösning. Håller med.