Ålderskris 28 år!!!

Jag har haft dödsångest sen jag var liten :(

Vaknade på nätterna för att jag tänkte mycket på arten dag kommer allt ta slut, för evigt. Det blev enklare på ett sätt runt 25 års åldern när mina farföräldrar gick bort och jag sörjde dem oerhört men samtidigt fick jag känslan av att dem fortfarande var med mig och det gav mig en lättnad och en tro på att det finns något efter döden.

För er som tycker jag är löjlig så undanber jag mig era kommentarer, jag mår bra av att ha denna tro och det underlättar mitt liv.

När jag fick mitt första barn för 4år sen så uppplevde jag den helt normala "baby-blues" efter förlossningen, för mig handlade den mest om tanken på att jag en dag skulle dö och inte finnas här för mitt (idag mina) barn.

Jag fick mitt första barn när jag var 33år, jag har hunnit med massor innan dess, pluggat utomlands, bott och jobbat en längre tid utomlands, rest mycket, idag har jag en bra karriär, bor i hus med barnen och sambon, allt det som jag alltid velat men jag vill göra massa mer, bo utomlands igen, resa ännu mer, äga ett hus vid havet. Jag har många drömmar i livet och dem är realistiska men just nu med små barn så är det inte rätt tid med vissa saker och jag blir stressad att tiden bara går!

Jag hade min första ålderskris vid 28år också. Det är väl något "magiskt" med 30 år.

Det "låter" kanske gammalt att vara 30-någonting.

Jag fyllde 30 och inget blev annorlunda i livet eg, krisen hade redan lagt sig innan jag ens fyllt 30..

Nu hade jag hunnit hjort så mycket i mitt liv innan jag fyllde 30 så det hjälpte att tänka att jag faktiskt hafe hunnit med för mig viktiga saker i livet som just att testa på massa olika arbeten, rest massor, vitt utomlands, pluggat språk utomlands, så jag kunde liksom slappna av då. Nu när jag är 37år så har jag nya drömmar som jag vill hinna uppnå.