Ålderskris 28 år!!!

Känner samma, blir själv 27 i år, tycker tiden flyger iväg och hinner inte med ett jäkla skit.

Ja kris över döden och dess innebörd har jag haft tidigare men nu känns det mer som jag skulle vilja sälja själen för mer livstid.. har funderat på om jag ska försöka självförverkliga mig mer för att fokusera på "jaget" men jag känner att jag gärna hade gått och prata med någon, lösa lite trådar och få en bra grund men det är ju så hiskeligt dyrt med terapi :/

Önskedröm... Jag blir 28 i år...

Också en 80-talist som redan fyllt 29! Sug på den du ;) tycker tiden går oerhört snabbt med barnen. Det är dem som gör att man känner "va, vart tog 4 år vägen?!" Jag tröstar mig med att folk verkar vara piggare och yngre och orka mer när de är äldre (än vad de gjorde förr). Pensionärer reser, gymmar osv. När jag var liten trodde jag 50 var detsamma som halvdöd. Hahahaha. Jaja,kanske ingen tröst nu. Men jag är övertygad om att jag kommer leva ett långt och friskt liv. Så, säg att jag har 60 år på mig? Kanske inte fy skam :) misströsta inte!

Jag kände så när jag skulle fylla 25, det hängde ihop med att jag inte hade en färdig utbildning. Att fylla 30 var lugnt, för då hade jag min examen. Upplever du att något fattas i ditt liv, ts?

Det kallas 30-årskris. Tyckte livet blev lättare efter 30. Mognare, bättre självförtroende, klar med utbildning, blivit "vuxen", bättre ekonomi, fast inkomst och karriär. Tror det har att göra med att man tror att man måste hunnit massa saker innan 30 och att alla dörrar är öppna när man är ung. Vid 30 känns det kanske inte så längre. Sen inser man att livet fortsätter. Och blir bättre.

Ja, jag hoppas detta går över.. har hållt i sig i ca 1 år nu, denna ångesten/krisen????

Jag ska börja plugga nu efter sommaren.. emmer iaf söka in till Sjuksköterskeutbildningen tills dess. Inte 100 att jag kommer in men verkar högst troligt!

Men jag kan inte hjälpa att störa mig på hur snabbt allt går ändå?

Saktar tiden ner lite efter dem första intensiva småbarnsåren?

Sen kan jag samtliga fråga, eftersom jag drabbas av extrem existentiell ångest pga av denna åldersnoja;

Hur hanterar andra faktumet att livet kommer ta slut? Att vi en dag inte kommer existera?

Får panik på den tanken..

Oj vad jag känner igen mig, Blir 28 iår. Känns som livet bara springer iväg. Jag har två barn på 7 och 10 samt tredje påväg, har en akademisk utbildning, hus, bil och bra jobb. Allt man kan "önska" men endå finns tankarna där.

Har haft mitt sedan jag var 25 och blir värre för varje år.

Låter som en klassisk 30-årskris. Ofta är man färdigutbildad och har ett par år i sitt yrke. Då hamnar man lätt där. Jag fick en riktig superslägga när jag var i den åldern. Slutade med att jag sade upp mig, flyttade till andra sidan landet och utbildade mig till något helt nytt. 

Det enda rådet jag kan ge är att faktiskt ta en seriös funderare över vad ditt svar faktiskt är på den frågan som nästan alltid dyker upp i en 30-årskris, nämligen "Är det verkligen såhär jag vill att mitt liv skall vara tills jag pensionerar mig.

Kommer ju aldrig på vad jag ska bli när jag blir stor :/

Ha ha. Jag är 50 år gammal och vet fortfarande inte riktigt vad jag vill bli när jag blir stor...

Jag har haft dödsångest sen jag var liten :(

Vaknade på nätterna för att jag tänkte mycket på arten dag kommer allt ta slut, för evigt. Det blev enklare på ett sätt runt 25 års åldern när mina farföräldrar gick bort och jag sörjde dem oerhört men samtidigt fick jag känslan av att dem fortfarande var med mig och det gav mig en lättnad och en tro på att det finns något efter döden.

För er som tycker jag är löjlig så undanber jag mig era kommentarer, jag mår bra av att ha denna tro och det underlättar mitt liv.

När jag fick mitt första barn för 4år sen så uppplevde jag den helt normala "baby-blues" efter förlossningen, för mig handlade den mest om tanken på att jag en dag skulle dö och inte finnas här för mitt (idag mina) barn.

Jag fick mitt första barn när jag var 33år, jag har hunnit med massor innan dess, pluggat utomlands, bott och jobbat en längre tid utomlands, rest mycket, idag har jag en bra karriär, bor i hus med barnen och sambon, allt det som jag alltid velat men jag vill göra massa mer, bo utomlands igen, resa ännu mer, äga ett hus vid havet. Jag har många drömmar i livet och dem är realistiska men just nu med små barn så är det inte rätt tid med vissa saker och jag blir stressad att tiden bara går!

Jag hade en superkris när jag närmade mig 30 som började med att jag vaknade en morgon med tanken att jag var för gammal för att plugga utomlands
Jag hade redan en bra utbildning, bra jobb med hygglig lön och reste mycket med kompisarna på vintern. Hade åkt jorden runt året innan och skulle spendera nyår och hela januari i Australien och Nya Zeeland.
Men jag hakade upp mig på det där med att plugga, och sen rullade det på. Jag var singel, hade inga barn. Skulle dö snart ensam och barnlös och ingen skulle sakna mig. Jag pratade mycket med mina vänner om det, och det tog udden av det lite. Jag fick dock min första panikattack på den resan, men fick bra hjälp av en psykolog (ett besök räckte) när jag kom hem.

När jag fyllde 35 hade jag precis kommit hem efter att ha pluggat en termin i Australien (för att få visum så jag kunde provbo ihop med en kille - funkade inte men ändå ) och då föll liksom hela resonemanget så jag har inte funderat så mycket på det sen dess.

Häromveckan påminde mig en släkting om att jag fyller 50 "snart" (nästan 4 år kvar men jag är närmare 50 än 40) och det kom lite som en chock
Jag har numer två barn (4 resp 8), är singel igen (lyckligt) och har inte så mycket tid att reflektera. Det kanske är det som är "problemet" för dig med? Att barnens utveckling gör tidens gång så påtaglig.

Jag har för avsikt att hänga kvar här så länge jag tycker det är kul att leva, och på något sätt har jag helt tappat min dödsskräck sedan jag fick barn. Kanske för att jag har allt jag tycker är viktigt i livet nu och njuter av det.

Jag har inte för avsikt att vara singel för alltid, men än så länge är det rätt skönt

Jag hade min första ålderskris vid 28år också. Det är väl något "magiskt" med 30 år.

Det "låter" kanske gammalt att vara 30-någonting.

Jag fyllde 30 och inget blev annorlunda i livet eg, krisen hade redan lagt sig innan jag ens fyllt 30..

Nu hade jag hunnit hjort så mycket i mitt liv innan jag fyllde 30 så det hjälpte att tänka att jag faktiskt hafe hunnit med för mig viktiga saker i livet som just att testa på massa olika arbeten, rest massor, vitt utomlands, pluggat språk utomlands, så jag kunde liksom slappna av då. Nu när jag är 37år så har jag nya drömmar som jag vill hinna uppnå.

Ja detta har jag också problem med :/

Jag är 43, jag LOVAR, ni som drabbas av ålderskris runt 30, ni kommer att tycka att 40 är guld! Jag hade nog oxå mina nojor kring 30, har jag insett nu.
40 är verkligen tiden då allt känns som att det faller på plats. Man är inte alls lika orolig som när man var yngre, allt känns mer chill bara. Jag önskar jag hade kunnat ge mitt yngre jag rådet att chilla och inte oroa mig. 
Mitt liv har inte alltid varit lätt heller, men ganska likt många andras. 
Har haft hus, varit gift, fått barn, skilt mig, blev ensam mamma med sämre ekonomi, bor nu i lägenhet, har jobb men svajigt, har sambo igen och trots att vi inte har några mängder av cash, bor i lägenhet osv så känns det ändå bra- allt ordnar sig och det känns ända in i själen. 
Så oroa er inte för mycket. Det duger fint att göra så gott man kan:)

Jag hade också en tidig 30-årskris vid 28år.
Men jag fick genom min vårdcentral en kuratorskontakt som jag gick till i 10mån. Det hjälpte mig jättemycket! Det kostar inte en förmögenhet, det var 7år sen nu men då kostade det 100kr/besök och jag fick högkostnadsskydd efter ett tag. Kan vara värt att prata med någon. Tyckte jag utvecklades väldigt mycket och hade sen 6 superbra år utan kris :)
Nu fyller jag 35år har en ny livskris, men det har inte så mycket med åldern att göra.
Tycker 30+ har varit en bra tid!