Gravid Bf Oktober 2017

Ja, två veckor kommer man inte långt med Vad skönt att ni har liknande värderingar. Jag bytte familj som au pair då den första familjen tex tyckte att det var ok att slå barn i uppfostringssyfte, men hamnade sedan hos en ensamstående mamma som hade tankar som stämde bra med mina, även om jag nu som mycket äldre tydligare ser det sorgliga i att oftast inte hinna träffa sitt barn på vardagarna.

Jag brukar hamna i "boa-stadiet" då förlossningen närmar sig. Förstås fixa med bebisgrejer, men också städa maniskt (typ klättra på stolar för att torka lister, hitta nya ställen där man kan gå loss med svinto), baka och laga massa mat. All bakning och matlagning är nog inte optimal på slutet för en lagom viktuppgång... Det är ju också skönt att ha tid för en siesta då det inte alltid är så lätt att sova nattetid som gravid.

Att vara gravid = att vara orolig. Vågar nog påstå att alla gravida av och till är oroliga för att något ska gå fel eller att något ska vara fel på barnet. Är man så orolig att det ofta är jobbigt är det förstås värre. Det går att prata med bm, tittar man på statistiken går det faktiskt bra för de allra flesta, precis som att de flesta barn föds friska, eller göra som tips ovan och skaffa tex doppler. Jag försöker tänka att det inte är någon mening med att oroa sig för det som inte hänt (efter att barnet föds finns det också oändligt att oroa sig för och jag skulle bli galen om jag tänkte på det hela dagarna) och går något fel får jag hantera det då. Fungerar inte alltid, men oftast

Min mamma har någon sorts hysteri över min (och min syrras) vikt under graviditeten. Mina tidigare graviditeter har jag gått upp ca 15 kg och det har jag själv inte tyckt är för mycket, medan min mamma påpekat hur mycket mer det är än vad hon själv gått upp. Den här graviditeten började jag ju med att gå ner 7 kg de första två veckorna, men efter att det vände uppåt igen känns det som att det inte saktar ner och jag har gått upp ca 1 kg/vecka. Normalt skulle jag nog inte vara stressad över att ha gått upp 3-4 kg (från startvikt) i v 17, men nu kan jag inte låta bli att undra bara för att min mamma börjar fråga om vikten. Jag inser ju egentligen att problemet ligger hos henne för jag är inte överviktig, men så blir jag lite orolig över att jag bara ska fortsätta att gå upp 1 kg/vecka även framöver...

Tack för era kloka svar! Jag brukar själv inte alls ha någon viktnoja. Tror att det beror på att min mamma som är helt fantastisk på nästan alla sätt och vis och vars råd jag annars lyssnar på själv har en något osund inställning kring vikt. Ni har ju rätt i att man ska gå upp i vikt, bebisen behöver lite extra och jag äter hälsosamt nu när jag lämnat kräksperioden. Jag har ingen våg hemma, så i vanliga fall väger jag mig kanske en gång om året, men nu har jag vägt mig hos bm, vid ul, läkarbesök osv och hade jag inte gjort det hade jag ju inte reflekterat över vikten. Ska försöka hålla mig borta från vågen samtidigt som jag vill känna att det är ok att gå upp i vikt.

Jag gissar ändå på att det var bebis du kände. Det känns ju rimligt att den vaknar till av en konsert Och om några veckor kommer du inte att behöva fundera - kanske blir det bebis som håller dig vaken om nätterna...

Fina namn! Eftersom jag har två barn sen tidigare vill jag ju gärna att namnet förutom att vara fint ska passa bra ihop med deras. Vi har inte börjat fundera på riktigt än. Ja, förutom min äldsta dotter som redan vet vad hon tycker bebis ska heta om det blir en kille Storasyskonen har namn på tre resp fyra bokstäver så det blir nog ett kortare namn den här gången också.

Jag har inte riktigt insett att det kommer att bli en förlossning än... Drygt en vecka kvar till rul och har ju bara träffat bm vid inskrivning och då var jag i väldigt dåligt skick.

Min första förlossning tyckte jag var fantastiskt häftig och såg fram emot att göra det igen. Min andra förlossning gick väldigt fort, så nu när vi har 20-30 min resa till sjukhuset kommer jag nog vilja ha information om hur jag ska göra om det blir en fl hemma eller i bilen. Så viss oro känner jag nog egentligen... Har också hört en del om att den tredje fl ska vara extra lurig eller tom de som sagt att det gått så många år sen sist (7 år) att det kommer att bli som att vara förstföderska igen (har jag mycket svårt att tro dock).

Inför första förlossningen läste jag på massor. Inför den andra läste jag bara Föda utan rädsla. Nu har jag inte läst något, men lyssnar som sagt på Förlossningspodden och Vattnet går. Särskilt den första podden tycker jag är väldigt bra.

37 år, norrlänning i exil

När jag röjde i helgen hittade jag en anteckningsbok från min första graviditet och förlossning. Jättekul! Mindes t ex inte alls att man såg hur hela magen rörde sig redan i v 17 när bebis for runt. (Så nu har oron för att få ett barn med mycket hög energinivå släppt Nog för att jag känner rörelser, men inte på den nivån.) Läste också att jag gått upp 7 kg mellan inskrivning och andra besöket hos bm, så då känns det rätt normalt hittills ändå. Kan bero på att jag tydligen blivit rekommenderad av läkaren jag träffade att hälla lite grädde på maten och salta lite extra då han tyckte jag såg mager ut (kräktes den graviditeten också) Roligt att läsa om förlossningen också. Vad mycket jag glömt. Och alla känslor under graviditeten som pendlade mellan lycka och oro.

Spökveckorna... Jag hade fått för mig att det bara var en vecka kvar till rul, men insåg idag att det är två... Lång väntan. Suck. Av någon anledning har jag fått tid i v 20 alla tre gånger och nu känns det sent.