Hej! Vad kul att få hänga här med er! Plussade i söndags och gick in i v 6 idag. Bf beräknat till 30/10. Än så länge har jag molvärk, ömma bröst och illamående (inte så att jag spyr dock). Kommer absolut att vilja vara med i en fb-grupp längre fram. Vi kommer nog snart börja berätta för våra närmaste. Med första barnet berättade vi för mina föräldrar i v 7 och sen rullade det på så v 12 visste alla.
Ringde mvc idag och tydligen har man bara ett möte tidigt i graviditeten som omföderska (med första hade vi två). Vi har fått tid 24 april, alltså det är ju en halv evighet dit, haha! Så mest troligt blir första mötet när jag är i v 12 och sen inget mer förrän rul. Tycker det hela känns mer verkligt när man får träffa barnmorskan, särskilt eftersom man inte känner nåt inifrån magen så här tidigt.
Haha, jag ser snarare graviditeten som ett nödvändigt ont inför det som komma skall. Känns helt onaturligt med någonting som växer inuti kroppen, vill inte ens tänka på förlossningen för allt, allt, allt med den känns helt vidrigt, osv osv. Så just nu känns det bara väldigt jobbigt att berätta för familj och vänner eftersom jag inte på något plan kan dela deras glädje kring just graviditeten. Ser redan nu min reaktion när vi berättar och de blir glada (första barnbarnet för alla fyra): "jaja det räcker nu, sluta, det är bara hemskt, fira kan vi göra när allt är över!"
Har alltid haft en rätt stor privat sfär och är tom obekväm med att kramas många gånger, så blotta tanken på att någon (inkl föräldrar och svärföräldrar som jag redan nu kan säga ain't gonna happen, barnmorska etc etc) ska hålla på och klämma på magen = uuuöööhh. Bevisligen inte så stor att jag inte glatt kan fläka ut det här inför ett gäng totala främlingar, iofs, men. :) Någon därute som känner igen sig?
Det här är första gången för mig och jag har alltså väntat rätt länge just pga ovanstående anledning. Nu till min fråga: fastän jag är en liten tjockis även utan barn så lever jag ett rätt aktivt liv med min hund. Vill SM-satsa i ett par grenar vilket kräver en hel del kondition + tid. Inledde graviditeten med att åka på influensan, så visst försvinner lite flås iom det men DET ÄR HELT SJUKT så lite jag orkar nu, flera veckor senare. Hade ändå tränat mycket i vinter och även varit ute och sprungit en del, men nu känns det helt otänkbart. Och då är jag ändå bara i v6 + några dagar.
Är redan lite stressad över att sista tiden av graviditeten + första tiden efter förlossningen kommer innebära väldigt lite hundträning, men jag hade ju tänkt köra på för fullt framtill dess. Det känns ju hopplöst nu om man redan segnar ner svimfärdig efter ett lopp eller två. Kommer tröttheten ge med sig eller är det såhär from nu? Och ni som redan fött barn, hur snart kunde ni springa igen?
Är i vecka 7 (6+1) nu, och tröttheten har gjort att jag känner mig som en klubbad säl.
Sover ganska dåligt på nätterna (förmodligen då jag somnar i soffan kl 19) men på dagarna är jag supertrött efter kl 13.
Någon mer som är supertrött?
Illamående har jag av vissa dofter, som sambons parfym, fisk och annan mat.
Var för övrigt på Hälsosamtal igår och träffade den gulligaste barnmorskan jag träffat :) känner stort förtroende till henne och hon lugnade ner min rädsla.
Usch och fy! Igår åt vi leverbiff till middag och idag kommer jag på att man ju inte ska äta det pga ökad risk för missbildning och missfall. Eftersom att det inte går göra ogjort försöker jag intala mig själv att en gång är ingen gång, men det går inget vidare. Om jag får missfall eller man på rul ser någon missbildning kommer jag garanterat att klandra mig själv. Ville bara få ur mig det.
Jag åt vaccumpackad kallrökt Lax idag. Enl lvm kan man äta de om de är nyförpackat o den gick ut den 26/3 så de kändes som den var ganska nyförpackad men nu fick jag ångest. Läste sen att kallrökt o gravad lax är en vanligaste källan till smitta av listeria... fan varför skriver de inte bara att man ska undvika den... nu är jag sjukt nojjig givetvis .