Ni som mist en förälder - vad ångrar ni mest?

Hej TS. Förlorat båda mina föräldrar till cancer... Min pappa när jag var 18 och min mamma ganska nyligen när jag var 29. Det jag ångrar är min egoism som tonåring och det går ju inte att göra något åt idag... Sen sa jag alltid att vi skulle ta en resa jag och min mamma, men det blev aldrig av.

Hon var sjuk länge, i ett och ett halvt år och i slutet var min ork bara slut. Att bolla jobb, heltidsstudier och vara på sjukhuset nästan varje dag tog knäcken på mig. Att vara där hos henne gav mig sådan fruktansvärd ångest att jag kunde hitta på ursäkter för att inte åka in dagen efter... Jag ångrar inte det, men jag önskar att jag orkat med mer den sista tiden. Mitt enda råd är att ge henne så mycket tid som du kan och att anamma kinesernas syn: om du ska köpa en blomma - köp den finaste. Om hon är hungrig - laga hennes favoriträtt! De obotligt sjuka ska ha det allra bästa då det är deras sista tid! Att se mammas glädje över såna småsaker kommer jag att ha kvar. Då tänker jag mindre på de mörka delarna. Kram

Hej igen TS. Så ledsen att höra... I mitt arbete har jag träffat människor med obotliga hjärntumörer. Det är väldigt vanligt med personlighetsförändringar... Skönt att höra att du ändå kände att du kunde nå fram till henne. Min mamma blev också förändrad mot slutet och jag vet hur jobbigt det är.

Som flera andra sagt, så har det gått så otroligt kort tid sedan hon gick bort... Det kommer ta tid innan du börjar känna dig "normal" igen. Och försök strunta i andra människors förväntningar och lägg all energi på att bara ta en dag i taget. Det finns inga rätt och fel i sorgen - man kan bara låta den vara som den är. Försök göra saker du mår bra av och försök att inte grubbla för mycket.