Ni som mist en förälder - vad ångrar ni mest?

Spendera så mycket tid som möjligt och gör så mycket vanliga saker som möjligt, så länge det går. Tänk aldrig "vi gör det i morgon". Det kommer en dag när det inte går att göra något alls. Gör enkla saker om det blir för tröttsamt. Drick en kopp kaffe, vila. Ta bilen när hon inte orkar gå. Ta rullstolen när hon inte orkar åka bil. Läs tidningen tillsammans. Berätta om din dag /ditt jobb /dina vänner om hon bara orkar lyssna. Köp en liten present.

Våga tänka framåt. Det är skitjobbigt men man klarar det. Man brukar säga försämring från månad till månad, månader kvar. Från vecka till vecka, veckor kvar. Dag till dag, dagar kvar. Prata med din familj, din pappa, syskon, moster? Prata om och planera för den sista tiden.

Försök hålla koll på vården och medicineringen, eller be någon göra det åt dig. Tyvärr görs det ofta misstag så man måste hålla koll som anhörig.

Tillåt dig att släppa ut känslor. Bli arg ledsen skrik slå på något. Prata m någon. Bara du inte behåller alla känslor inuti.

Om jag skulle göra om något så skulle jag hålla ännu mer noga koll på undersökningar, behandlingar och ordinationer. Samt läsa på ännu mer på nätet.

Styrkekramar. Cancer är helvetet på jorden.

Bra att du har möjlighet att vara där. Har du syskon? Har din mamma syskon?

Det är svårt när man vill så mycket och ser att de inte orkar. Klarar hon att sitta i rullstol? Små promenader ute kanske, om det är fint väder. Små saker gör stor skillnad för den sjuke. Ett foto eller en fin tavla hon ser från sängen. En blomma eller blombukett. Massera fötterna. Hjälpa henne med att kamma håret.

TS hur går det? Så ledsen för din skull, det är hemskt att se någon försvinna bort och maktlöst inte kunna påverka det. Hoppas innerligt du har fint stöd från dina syskon och från din pappa. Varma kramar.

Hur går det TS? Tänker på dig och din familj.

Beklagar verkligen, varma kramar till dig. 5 månader är kort tid, som flera skrivit tar det lång tid. Det blir annorlunda med tiden även om jag kan känna sorg efter min pappa fortfarande. Han gick bort för 17 år sen. Men det är liksom inte sorg ändå utan mer saknad och ett sorts vemod över att han inte får vara med. Jag är inte ledsen men han saknas mig.