Inlägg från: Anonym (älskademamma) |Visa alla inlägg
  • Anonym (älskademamma)

    Ni som mist en förälder - vad ångrar ni mest?

    Min mamma har cancer som upptäcktes för drygt en månad sedan. En hjärntumör som sitter så dumt till att den inte kan opereras och ett gäng metastaser i övriga kroppen. Läkarna säger att det är ett extremt svårt fall och att det oftast inte finns något att göra. Att hon ska bli frisk finns tydligen inte på kartan...

    Så jag håller nu, 26 år gammal, på att förbereda mig på att mamma ska dö. Frågan är hur fan man gör det? Vi har inte fått någon prognos än, hur många månader hon kan tänkas ha kvar men jag vill ju så klart ta till vara på varenda sekund! 

    Ville fråga er som varit med om liknande vad ni ångrar mest? Något ni borde ha sagt/gjord/ordnat innan det var försent? Hon börjar sakta tyna bort i sinnet, har svårt att svara på frågor och hitta ord så det känns som man inte har så mycket tid kvar...

  • Svar på tråden Ni som mist en förälder - vad ångrar ni mest?
  • Anonym (älskademamma)

    Tack för alla historier! På något sätt känns det lättare att höra hur många som faktiskt gått igenom detta och förstår var det handlar om. Från mina vänner får jag mest kommentarer som "sluta inte hoppas" och "hon blir snart bättre ska du se" vilket bara gör mig förbannad.

    Jag bor och jobbar 50 mil från mina föräldrar så är hos dem på sjukskrivning just nu. Senare blir det tjänstledigt för vård av närstående så jag kan vara här så mycket det går. Men hon är redan så utmattad att det är svårt att "uppfylla drömmarna". Ett enkelt besök tar all energi hon har. Mat är svårt att lyxa till då hon har tappat smaksinnet... Det är jättesvårt att "få till" några sista riktigt fina minnen...

    Man känner sig så fruktansvärt hjälplös, förbannad och förkrossad!

  • Anonym (älskademamma)

    Får se om någon är kvar i den här tråden... 

    10 veckor tog det, sen var hon borta. Från diagnos till begravd på 3 månader. Det är helt sjukt. Pga att tumören satt som den gjorde blev hon väldigt personlighetsförändrad så det var svårt att prata om alla "viktiga" saker. Men det känns ändå som att man fick fram det man ville. Jag var DÄR. 

    Idag, 5 mån senare, är det väldigt jobbigt. Omgivningen har glömt vad som hänt och har ingen förståelse för mina humörsvängar eller brist på energi. Man får ständigt påminna folk. Jag vill inte tänka på minnen, kolla på bilder och liknande, det bara vänder sig i magen när jag "försöker". Samtidigt är jag rädd för att glömma och har sjukt dåligt samvete för att jag stöter bort minnena av henne. 

    Jag förstår verkligen inte hur sorg fungerar och hur man hanterar den på bästa sätt. Hjälp mig gärna! Hur man ska tänka dagligen, hur man ska minnas med glädje. 

Svar på tråden Ni som mist en förälder - vad ångrar ni mest?