Varför tror man inte att barn kan äta samma som vuxna?

Kanske beror det på att det många vuxna idag gillar inte är så barnvänligt? När jag växte upp så serverades svensk husmanskost till vardags. Den är ju knappast särskilt kryddad. Som vuxen (före barnen) så har jag ätit väldigt mycket exotisk, kryddstark mat (tex indiskt) som åtminstone mina barn inte skulle gilla. Så visst, vi hör väl till dem som "anpassat" oss. Serverade heller inte våra småbarn hummer på nyår för de skulle inte ha vett på att uposkatta den. Däremot så får de jättegärna smaka den typen av mat om de är med när vi äter det. Sedan har våra barn tyvärr haft en del överkänslighet mot mat, sådant som förhoppningsvis växer bort uppåt skolåldern. Det har också bidragit till anpassningen.

Jo men det är ju klart att "indiskinspirerad" kan funka. Det jag säger är att den inte får vara het, som mycket "riktig" indisk mat. En lightversion kan även jag servera mina barn, men det är inte sådan indisk mat som jag vill äta (apropå vad diskussionen gäller). Och de indiska barnen serveras inte heller i allmänhet särskilt het mat.

Det här är något som jag verkligen retar mig på. På väldigt många restauranger består barnmaten på menyn av antingen köttbullar eller av pasta. Eftersom min son bland annat är äggallergiker och både köttbullar och pasta på väldigt många restauranger innehåller ägg så kan han inte äta det, och är det inte spagetti och köttfärssås eller köttbullar med mos så lyckas de fan smyga in något med ägg i barnportionen i alla fall. Långt ifrån alla restauranger går heller med på att servera en "barnportion" av en av de övriga rätterna på menyn eller göra en specialvariant till samma pris som de billigare barnportionerna, vilket resulterar i att det oftast känns helt meningslöst att äta ute. Vår son äter gärna ett kryddstarkt grillspett eller en köttgryta, men det är vansinne att köpa en rätt för 130 kronor eller mer när han inte ens orkar äta en femtedel av det som ligger på tallriken.

Ja visst är det tröttsamt med alla dessa föräldrar... det finns barn med mer eller mindre utvecklad ätstörning (selektivt ätande). Det har inte med föräldrarna att göra. Mitt barn utvecklade det i viss grad efter en långvarig infektion. De råd man får från riktig expertis är bl a att INTE truga, låta barnet gå hungrigt etc. Det handlar om en fobi och dessa barn får istället näringsbrist om de inte serveras det som de kan tänka sig att äta.

Eftersom jag har ett par till sådana här fall bara i min bekantskapskrets så antar jag att det inte är alltför ovanligt (men väldigt okänt i vårt land, med följd att många får väldigt felaktiga råd.) Min väns son utvecklade tex en del rätt allvarliga vitaminbrister.

quote=77346338][quote-nick]Dumbledore skrev 2017-01-25 23:39:41 följande:[/quote-nick]Ja det är klart! Ni har lärt er dotter tala tidigt! :)

Nej, men jag håller helt med dig. Jag har tur och har barn som äter det mesta, men är känsliga för blodsockerfall, det är viktigt ATT de äter. Vad är mindre viktigt, så länge det är hyfsad kost alltså. Precis som du säger så klappar folk sig gärna på axeln om deras barn sover och äter bra. Utan att de har ett dugg med saken att göra, som bebisar. :/[/quote]

Jag har undrat samma sak massor av gånger. Det är inte så konstigt att barnen blir kräsna och kräver specialmat senare i livet. Det är trots allt föräldrarna som börjat med specialmaten.

I ursprungsinlägget låter du som att du tycker föräldrar som lagar "barnmat" till sina barn är löjliga och gör fel.

Jag vill säga att jag absolut tycker det är bra att barn får äta "vuxenmat" från start, men att många föräldrar lagar speciell barnmat kan ha riktigt bra anledningar.

Jag själv är 20 år och har haft Selektiv ätstörning hela mitt liv. När jag var liten fanns dock inte diagnosen, så jag kallades bara "kräsen och ouppfostrad". Jag känner ingen annan som har det, men jag har känt personer med små inslag av det.

Hade mina föräldrar inte lagat "barnmat" åt mig som liten hade jag svultit ihjäl. Det är ingen överdrift. Jag åt aldrig lunch i skolan(hela lågstadietiden nu till universitetsnivå) vilket gjorde att jag kände mig spyfärdig av hunger framåt sista lektionen varje dag, och var vi iväg utomlands eller på middag hos någon så åt jag ofta ingenting alls och gick hungrig även då. Först nu när jag bor ensam har jag kunnat flytta några fååå saker från "aldrig i livet-listan" till "bara äckligt-listan", och det beror på att det är först nu som jag kan leva och äta utan någon som helst press från andra. Press gör det så otroligt mycket värre, eftersom selektiv ätstöring främst handlar om en djup rotad ångest och fobi. Ju oftare någon trycker upp en spindel i ansiktet på dig ju räddare blir du ju, eller hur? Till skillnad från om du kunde långsamt närma dig spindeln på egen hand.

Jag vet att många ifrågasatte varför mina föräldrar lagade mig specialmat hela tiden. Jag känner igen attityden från dem som såg ner på dem och mig, och på ditt inlägg låter det som att du tänker likadant. Jag ville bara säga till dig att det kan finnas många orsaker till varför vissa ska ha specialmat. Selektivt ätande är väldigt vanligt hos barn, men de flesta växer ur det(men då UTAN pressen från vuxna). Jag är en av de få som kommer leva med det hela livet, och därför har jag lätt att beskriva hur de barnen känner sig, för jag glömmer aldrig. Ofta är man ju inte så bra på att förklara sina känslor när man bara är 5 år gammal. Problem med mat är ingen enkel sak att lösa.