Min lilla dotter är kristen, men inte jag pch pappan!

Jag misstror inte ts!

Barn är kompetenta människor som tar in massa saker i omgivningen. Det är lätt att glömma bort att de i regel snappar upp betydligt mer av omgivningen än vi vuxna. Ts dotter träffar troligtvis på en hel del människor och andra influenser i sin omgivning.

Jag själv kommer från en ateistisk familj men jag fick tro vad jag ville. Min mamma har berättat att jag började tro på Gud som 4åring (det är ofta då barn börjar fundera kring sin existens, döden mm, vilket gör att det ger sig logiskt att ett barn med hög uppfattnings- och inlevelseförmåga kan börja tro på Gud om man träffar ngn religiös eller får reda på saker om religion).

Det gick för mig över av sig självt efter ett litet tag. Alla glada.

Jag tror att det är bäst med ett avslappnat förhållningssätt. Tycker ts kan säga ungefär att vissa tror på Gud och andra inte och att ts inte blir ledsen för att dottern tror annorlunda än mamma och pappa. Och följa med till något kyrkligt någon gång. Men samtidigt bör inte det religiösa intresset ta över för mkt eftersom man är så lättpåverkad som liten (min personliga uppfattning som icketroende). Erbjud andra hobbies. Dop är väl ok lite senare, som i samband med konfirmationsålder. Då är man ändå rätt stor, har fått chans att mogna och har väl rätt till lite självbestämmande i sådana frågor:) Konfirmationen ger väl också lite kött på benen om vad man säger ja till när man döps och innehåller (även om jag inte är konfirmerad) väl även i regel lite nyttig livskunskap och så vad jag förstår.