Hur bemöta familjehemsplacerad ungdom?

Jag bodde också i familjehem när jag var yngre.

Ingen av mina vänners föräldrar har någonsin frågat varför och det kändes bra att slippa tänka på min bakgrund.

Det nya stället flera mil bort blev som en nystart i livet för mig.

Jag lämnade alla mina problem i min gamla hemkommun och där finns de kvar även nu när jag är vuxen.

Bor kvar i samma kommun som mitt familjehem ligger och när någon frågar varifrån jag kommer svarar jag namnet på byn där mitt familjehem ligger och nämner aldrig något om mina första 14 år i livet.

Lyssna om hon vill berätta men fråga inget då sanningen kan göra så ont att man inte vill tänka på den. Behandla henne som de andra vännerna. Blir glad för hennes skull att du bryr dig. Många vuxna har enligt min erfarenhet fördomar mot familjehemsbarn.

Mina svärföräldrar sa aldrig något men jag vet att de i början dömde ut mig som "stökig" då de fick veta jag hade bott i familjehem.

Nu har vi känt varandra i 12 år, har en väldigt fin relation och de vet hela sanningen om min bakgrund och att det var min mammas totala brist på förmåga att vara förälder som gjorde att jag blev placerad.