Hur bemöta familjehemsplacerad ungdom?

I första hand skall du bemöta tonåringen så som du bemöter andra tonåringar. Det kan vara trevligt att inte få tusen frågor om just den situation som hon lever i och det som hon har upplevt. Hon vill säkert bemötas som vem som helst, trots att du råkar veta att hon bor i familjehem. Är hon hemma hos er frekvent, alltså flera dagar/vecka och sena kvällar/sover över så föreslår jag att du gör på samma vi som du förmodligen gör med ditt barns andra föräldrar: det vill säga att du på något vis tar kontakt med dem.

Jag råkade klicka iväg inlägget för fort. Alltså:

Du tar kontakt med dem och kollar så att de vet vart hon är och bygger på något vis upp ett kontaktutbyte med familjehemsföräldrarna. Kanske vet de att hon är hos er, kanske vet dem det inte, och i så fall så kan ni ju hjälpas åt att informera varandra kring det som händer "era" barn och att de är trygga med varandra.

Jag bodde också i familjehem när jag var yngre.

Ingen av mina vänners föräldrar har någonsin frågat varför och det kändes bra att slippa tänka på min bakgrund.

Det nya stället flera mil bort blev som en nystart i livet för mig.

Jag lämnade alla mina problem i min gamla hemkommun och där finns de kvar även nu när jag är vuxen.

Bor kvar i samma kommun som mitt familjehem ligger och när någon frågar varifrån jag kommer svarar jag namnet på byn där mitt familjehem ligger och nämner aldrig något om mina första 14 år i livet.

Lyssna om hon vill berätta men fråga inget då sanningen kan göra så ont att man inte vill tänka på den. Behandla henne som de andra vännerna. Blir glad för hennes skull att du bryr dig. Många vuxna har enligt min erfarenhet fördomar mot familjehemsbarn.

Mina svärföräldrar sa aldrig något men jag vet att de i början dömde ut mig som "stökig" då de fick veta jag hade bott i familjehem.

Nu har vi känt varandra i 12 år, har en väldigt fin relation och de vet hela sanningen om min bakgrund och att det var min mammas totala brist på förmåga att vara förälder som gjorde att jag blev placerad.

Hej Ts. Jättebra att du bryr dig och känner empati för flickan men jag föreslår att du ska vara precis som du är mot din flickas andra kompisar. Hur öppen hon än är så är det inte säkert att hon vill prata om sin situation eller berätta om den. Hennes största behov kanske är att få vara som alla andra när hon träffar kompisar. Jag förstår att du vill hjälpa men hjälpen och stödet hon behöver får hon förhoppningsvis i familjehemmet och för övrigt har hon behov av att få vara precis som alla andra i hennes ålder. Och om hon vill berätta så kommer hon att göra det så småningom.