Hur får man lyckliga barn?

Man ger barnet massor av kvalitetstid. I slutändan är det inte materiella ting som räknas.

Tid och kärlek brukar ge bra resultat :)

Mycket av det som ger en lycklig barndom är gratis.

Läsa sagor, lägga pussel, spela spel, baka bullar. Göra små utflykter med matsäck, klättra upp på ett berg, plocka blåbär, klappa en häst, sitta på en strand, plaska i vattnet.

Men för att barnen ska minnas sin barndom som lycklig gäller det att förbereda dem på vuxenvärlden också, sätta gränser och lära dem de sociala koderna. Ett barn som är omtyckt av vuxna får bättre självförtroende och därmed en lyckligare barndom.

Mina bästa minnen från när jag var liten var när min pappa åkte runt med mig och min bror till olika parker för att leka. När han lade ut pilar i skogen till en skatt som "trollen" hade gömt. När vi byggde snö fort och snögubbar och åkte pulka i backarna. När vi fiskade krabbor och labyrinten vi byggde uppe på ett berg. När mamma läste långa böcker. När pappa berättade spökhistorier och skrämde mig och min lillebror med en läskig mask. Julafton med tomten som jag egentligen visste inte fanns. Samt alla förberedelser inför detta. 

Så jag skulle säga upplevelser tillsammans med föräldrarna. Både vardagliga och mer magiska. 

Tänk efter själv på vad du minns från din barndom!
Det kan vara resor, upplevelser, känslor, dofter eller saker. Förmodligen en blandning.

Huvudsaken känner jag är att jag inte vill att mina barn ska känna att vi inte fanns där. Eller att vi inte brydde oss. Det spelar ingen roll om JAG tycker att jag bryr mig, mina barn måste ju känna det också. Att jag tittar när de visar mig teckningar i förbifarten, att jag inte står med mobilen i handen när det är fotbollsmatch etc. För hur ska jag då kunna svara på frågan sen "såg du när jag gjorde den där passningen"...om jag inte såg?

Så det är viktigt för mig. Jag kan säga nej till min son, absolut. Det passar inte alltid att jag ska vara med överallt eller lägga ifrån mig det jag håller på med för att komma och kolla på vad-det-nu-kan-vara. Men säger jag ja och vi gör något tillsammans så gör vi det helhjärtat.

Jag hoppas också att han ska få med sig en god och varm stämning hemifrån. Att det fanns värme och kärlek i vårt hem. Att hans vänner alltid var välkomna. Att vi hade traditioner som var viktiga för oss kring jul, födelsedagar och annat. Även om jag själv kan känna ibland att det är väl inte så viktigt med julpynt eller inte har lust att baka pepparkakor så är det ju jag som till stor del skapar min sons jul!

Jag kan gå på det jag saknade i min barndom.

Närhet och kärlek. Krama dina barn. Berätta och visa för de hur älskade de är.

Fråga hur ditt barn mår. Var uppriktigt intresserad av vad ditt barn har att säga.

Vad intresserar ditt barn? Visa att du bryr dig och att du ser de.

Respektera ditt barn. Ett barn ska bli behandlad som en person med ett högt värde.

Stötta ditt barn i vått och torrt. Finns där för hen.

Förklara för ditt barn att alla människor är lika mycket värda. Finns den grundkänslan i barnet från uppväxten kommer hen troligtvis inte i vuxen ålder bära på fördomar och hat mot människor som är annorlunda. Min tro är att man är ganska olycklig om man går med dessa känslor... Barnet kommer även få ett mer innehållsrikt liv om hen sammanstrålar och upptäcker människor som inte är lika barnet själv.

För de flesta är nog dessa punkter självklara. Men för alla är de inte det.
Det finns många fler punkter å, men dessa är vad jag kommer på så här på rak arm :)

Ett tips är att läsa boken "Med känsla för barns självkänsla". Där får du tips och råd om hur du ska gå tillväga för att få ett starkt barn med fin självkänsla :)

Håller med alla ovanstående. Tid, uppmärksamhet, kärlek. Men också regler och rutiner.

1. Tid. Se till att avsätta tid för att umgås som familj. Spela spel, ha filmkväll, gå på picknick, gör utflykter, större och/eller mindre semesterresor, läs böcker, pyssla, baka mm.

2. Uppmärksamhet. Var närvarande på riktigt. Lägg undan telefoner och surfplattor. Ett barn ska inte behöva konkurrera med materiella saker. Jag blir såå ledsen när jag ser en förälder sitta på t.ex. McDonalds med sitt barn och när h*n själv har ätit upp så tar h*n upp telefonen och sitter med den medan barnet äter färdigt. Detta har jag sett flera gånger och det är så sorgligt. Så när du avsätter tid, se till att vara närvarande och ge uppmärksamhet.

3. Kärlek. Tala om för och visa ditt barn att det är älskat. Prata med ditt barn och ställ frågor. Hur mår du, vad gjorde ni i skolan idag, vad gjorde du på rasten och med vem, var det kul på träningen osv. Inte alla frågor alla dagar såklart.

4. Regler och rutiner. Barn mår bra av att veta vad som gäller. Man kanske kan tro att man är snäll när man låter barnen bestämma "vill du ha kaka eller glass, ska vi åka på bio eller till leklandet, vill du duscha eller bada". För er barn kan detta skapa mycket oro och frustration. Utan att vara någon expert på något vis så skulle jag säga att det är först när barnet är närmare 12/13 år som h*n vet vad h*n vill.

Det är också bra med rutiner i form av regelbundna mat- och sovtider. Och även rutiner efter skolan "när du kommer hem så gör du läxorna först så kan du leka/spela/titta på tv en stund sen".

Jag är som sagt ingen expert men det här tror jag är det viktigaste för att få trygga och lyckliga barn. Kom ihåg att lycka inte kan köpas för pengar - även om det är härligt att se den tillfälliga lyckan hos ett barn som får en efterlängtad present.

Med sunt förnuft kommer man långt!

Föräldrar som håller ihop, håller sams och dom ger dem mycket kärlek och omtanke.

Man ger dem en stabil grund att bygga sitt liv på.

Alltför många föräldrar nuförtiden verkar tro att det är deras jobb att vara polare med sina barn och låta dem göra som de vill och konstant bestämma hur tillvaron ska vara. Dessa barn får ofta stora problem med auktoriteter och blir i slutänden olyckliga eftersom den illusion av att vara universums centrum som deras föräldrar ingjutit i dem visar sig vara långt från verkligheten.

De behöver lära sig om sakers värde och att inget är gratis i livet, samt att man i ett samhälle måste kompromissa med och ta hänsyn till alla.

Lyckas man med det har man kommit långt mot att uppfostra lyckliga barn som ser tillbaka på barndomen som något bra.

Jag tror på att visa sina barn respekt och kärlek. Det betyder inte att man aldrig säger nej eller ger motstånd, men att man låter sina barn förstå att de är viktiga. Inte universums centrum, de ska fortfarande kunna fungera i samhället, visa hänsyn och respekt.

Jag tror inte man måste göra så mycket egentligen, men väldigt många minns ju när ens föräldrar lekte med en, och att man gör saker tillsammans, vardagssaker. Ge av din tid, var nyfiken på ditt barn.

Ramar och kramar liksom.

Jag har fått höra från personal på skolan/förskolan och även från andra att mina barn verkar väldigt trygga och glada vilket verkligen värmer. Jag tror att det i vårt fall beror på att vi har haft mycket mer tid än pengar till barnen. Så ge dem tid är mitt svar. Vår ekonomi har verkligen inte varit på topp sedan vi fick barn eftersom vi båda har studerat flera år och jobbat deltid. Så det är ofta så för oss att vi inte har massor av pengar till resor eller att flänga runt på olika ställen. Ganska ofta är vi hemma och bara "är" och hittar på det som är gratis. Konsumtion är roligt och kan vara stimulerande t.ex. resor men har ingenting att göra med barns lycka.

Sen har vi turen jag och min man att ha ett bra äktenskap där vi sällan eller aldrig bråkar. Vi är oftast överens om viktiga och väsentliga saker. Visst kan någon av oss bli irriterad eller att vi kan gruffa över småsaker men barnen har aldrig varit med om att vi skriker åt varandra eller så. Blir vi ovänner så går vi runt och muttrar över det i en halv eller en dag och sen kan vi ofta hitta en lösning som passar båda. Så det bidrar självklart till trygghet och att barnen mår bra.

Ge massor av din tid och din kärlek. Resten är världsliga ting.

Som ovan skrivit. Tid.... och allt vad det innebär

Har jätte bra jämförelse där med min egna familj. Vi är 3 barn. Jag är äldst och min syster 6 år yngre än mig var yngst och en bror där i mellan.

Jag och min bror fick mycket tid, min mamma var arbetslös och styvfar var också det under perioder. Vi hade dåligt ställt så vi fick inte mycket saker, men mycket kan man göra utan pengar som att gå på picknick, lekparker, bada osv.

När jag var 7-8 år började mina föräldrar få mer stabil tillvaro, mer jobb och mamma pluggade till kock. Min syster var ju runt 2-3 då och det är då man kan komma ihåg sina första minnen ungefär. Något år senare fick mamma jobb och styvfar med. Pengar började rulla in och vi kunde får lite mer saker. MEN mycket tid försvann. 

Det är detta min syster minns mest, att plötsligt kunde hon få saker, men inte så mycket närhet/umgänge med föräldrarna. medans jag och min bror hade fått det i många år som vi kommer ihåg. Så när våra föräldrar började jobba mer så var ju jag runt 10 och min bror 8 och vi hade ju börjat etablera vänner och egna sysslor. min syster var ju bara runt 4 och när man är så liten är inte vänner osv det viktigaste än.

Så när min syster blev tonåring fick hon allt hon ville ha materiellt, det fanns pengar, men min syster mådde dåligt under hela sin tonårstid. medans jag aldrig för ens i vuxen ålder förstod varför. Vi hade ju haft en perfekt uppväxt enligt mig, men i hennes värld var det inte så. För hon hade inte fått lika många år som mig med närvarande föräldrar.

Nu säger jag inte att mina föräldrar aldrig fanns där, det gjorde dem, men fulltidsjobb tar ju mycket tid från familjen. 

Absolut som Randig skriver. Mycket tid, det spelar inte så stor roll vad man gör, bara man är närvarande(alltså inte med mobilen i näven). Jag jobbar långa dagar, men när jag kommer hem är det dottern som gäller. Vi äter, leker, tittar på tv, pratar, badar, städar mm. Jag sitter aldrig vid datorn eller med telefonen medan hon är vaken. Det tar jag när hon gått och lagt sig. 

Att se, lyssna på och respektera barnet som det är. Uppfostra, men inte vilja förändra personligheten. Vara en trygghet och släppa ut barnet på egen hand i världen i en takt som passar hen.