BF 1-15 Juli
Hej tjejer, tänkte att de som vill vara med i en lite mindre grupp kunde haka på här :)
-
-
Svar på tråden BF 1-15 Juli
-
Lilla vän ...kramGrönaDruvan skrev 2017-01-25 10:35:27 följande:
Tvillingarna lider av tts grad 2 och det blir operation idag kl.14.
Får varken äta el dricka nu, men ska snart få dropp.
-
Har tänkt på dig och dina barn hela dagen grönadruva....
-
Bara en tvilling klarade sig...Edvin klarade sig inte..
-
Beklagar verkligen.....GrönaDruvan skrev 2017-01-26 13:10:56 följande:
Bara en tvilling klarade sig...Edvin klarade sig inte..
-
Åh, finns inga ord!! Hur känner ni nu? Håller ni ihop? Hur ser det ut med den andra lillkillen?GrönaDruvan skrev 2017-01-26 13:10:56 följande:Bara en tvilling klarade sig...Edvin klarade sig inte..
-
Jag beklagar verkligen. Hoppas att allt går bra med den andra pojken!GrönaDruvan skrev 2017-01-26 13:10:56 följande:
Bara en tvilling klarade sig...Edvin klarade sig inte..
-
Svårt att skriva om sina krämpor och besvär efter de sorgliga beskeden från Gröna Druvan men jag gör ett försök...
Jag är så himla trött fortf och blir andfådd av att gå i trappor eller när jag måste skynda mig. Känner mig klumpig och ogravid. Är nu i v.17 och är svullen om magen fortf men känner ingen bebis så ibland tror jag att det inte är någon där. Mår ju dock illa och svårt med viss mat och doft. Magen är helt upp och ner, torr hud och ömma bröst. Sk spökveckor kanske men man vill ju ha någon bekräftelse, kanske för att ingen pratar om det med mig direkt, har fortfarande inte berättat på jobbet och det känns så dumt för långt kvar samtidigt som det ju inte är det.... skjuter hela tiden på det. Någon mer som känner så? :-/ -
Jag vill inte att någon av er ska känna att ni känner er dumma på nåt sätt när ni skriver om era graviditeter.Beebii skrev 2017-01-28 06:27:02 följande:
Svårt att skriva om sina krämpor och besvär efter de sorgliga beskeden från Gröna Druvan men jag gör ett försök...
Jag är så himla trött fortf och blir andfådd av att gå i trappor eller när jag måste skynda mig. Känner mig klumpig och ogravid. Är nu i v.17 och är svullen om magen fortf men känner ingen bebis så ibland tror jag att det inte är någon där. Mår ju dock illa och svårt med viss mat och doft. Magen är helt upp och ner, torr hud och ömma bröst. Sk spökveckor kanske men man vill ju ha någon bekräftelse, kanske för att ingen pratar om det med mig direkt, har fortfarande inte berättat på jobbet och det känns så dumt för långt kvar samtidigt som det ju inte är det.... skjuter hela tiden på det. Någon mer som känner så? :-/
Jag är otroligt glad för er alla och det som hände mig skulle jag aldrig önska någon.
Jag vill fortsätta läsa om er resa och jag vill se lyckliga slut!
Förhoppningsvis får jag också ett lyckligt slut även om framtiden är oviss. På tisdag ska jag på första ultraljudet efter det när vi fick reda på att Edvin gått under.
Det kommer antingen bli det värsta ultraljud jag nånsin gör, men det kan också bli ett av de bästa. Jag kände inte Olle på ett dygn nästan, från i förrgår kväll tills igår kväll. Jag trodde det var kört. Dagen igår var väldigt jobbig och jag grät mest hela dagen.
Men så helt plötsligt igårkväll rörde han sig! Ingen tvekan om saken! Blev så glad!
Vi tror på honom nu!
För mig är ju allt väldigt konstigt. Att gå från att ha en jättestor mage som var hård, till en liten mage som är mer som en degklump känns mycket märkligt. Nu är väl magen lagom för sin vecka, men att den nästan är platt när jag ligger ner känns skumt.
Oron att få en tidig förlossning/missfall är tillbaka. Ni vet där första veckorna när man kollar blod på pappret... Där är jag igen...
Det ligger ju en risk för förtidsbörd pga att det ligger en död bebis i min mage, men troligtvis inte.
Jag vill bara komma till vecka 22+6 så jag vet att sjukvården skulle försöka rädda Olle om han skulle födas.
Jag är ju på ett sätt ett "forskningsprojekt" i Halland nu. Det är väldigt få från Halland som blivit uppskickade till Huddinge och gjort operationen. Det är ju bara ca. 20-25 operationer om året, så det förstår man ju...
De som har varit uppe innan mig har tydligen inte blivit lyckade, då båda barnen dött.
I all sorg är det sådan tur att vi i slutändan fick ett barn som hittils överlevt.
När läget är mer stabilt och Olle lever och växer, då kommer sorgen över Edvin kännas annorlunda. Jag har redan nu accepterat att han är borta, även om det är orättvist och fel, men nu vill jag bara fokusera på Olle och om vi har sådan tur att han föds levande och mår bra så kommer jag gråta så mycket av lycka.
Förlossningen kommer troligtvis vara den mest känslosamma förlossning jag haft. Glädje och sorg.
Fast nu är jag bara i början på vecka 18 och vägen kommer vara lång och krokig.
Inte lika lång som vägen till barnen, men jobbigare.
Skulle det gå illa så är nog tyvärr chanserna att vi försöker igen små. Mannen vill inte, och jag vet inte om det är värt att fortsätta.
Två års försök, 2 missfall och nu förlorat barn i magen + att graviditeten kommer vara en stor oro..det kanske räcker så..? -
Förstår verkligen hur du tänker, känns som du kommit en bra bit med att hantera detta, har ingen aning själv hur jag skulle må, reagera.GrönaDruvan skrev 2017-01-28 07:59:20 följande:
Jag vill inte att någon av er ska känna att ni känner er dumma på nåt sätt när ni skriver om era graviditeter.
Jag är otroligt glad för er alla och det som hände mig skulle jag aldrig önska någon.
Jag vill fortsätta läsa om er resa och jag vill se lyckliga slut!
Förhoppningsvis får jag också ett lyckligt slut även om framtiden är oviss. På tisdag ska jag på första ultraljudet efter det när vi fick reda på att Edvin gått under.
Det kommer antingen bli det värsta ultraljud jag nånsin gör, men det kan också bli ett av de bästa. Jag kände inte Olle på ett dygn nästan, från i förrgår kväll tills igår kväll. Jag trodde det var kört. Dagen igår var väldigt jobbig och jag grät mest hela dagen.
Men så helt plötsligt igårkväll rörde han sig! Ingen tvekan om saken! Blev så glad!
Vi tror på honom nu!
För mig är ju allt väldigt konstigt. Att gå från att ha en jättestor mage som var hård, till en liten mage som är mer som en degklump känns mycket märkligt. Nu är väl magen lagom för sin vecka, men att den nästan är platt när jag ligger ner känns skumt.
Oron att få en tidig förlossning/missfall är tillbaka. Ni vet där första veckorna när man kollar blod på pappret... Där är jag igen...
Det ligger ju en risk för förtidsbörd pga att det ligger en död bebis i min mage, men troligtvis inte.
Jag vill bara komma till vecka 22+6 så jag vet att sjukvården skulle försöka rädda Olle om han skulle födas.
Jag är ju på ett sätt ett "forskningsprojekt" i Halland nu. Det är väldigt få från Halland som blivit uppskickade till Huddinge och gjort operationen. Det är ju bara ca. 20-25 operationer om året, så det förstår man ju...
De som har varit uppe innan mig har tydligen inte blivit lyckade, då båda barnen dött.
I all sorg är det sådan tur att vi i slutändan fick ett barn som hittils överlevt.
När läget är mer stabilt och Olle lever och växer, då kommer sorgen över Edvin kännas annorlunda. Jag har redan nu accepterat att han är borta, även om det är orättvist och fel, men nu vill jag bara fokusera på Olle och om vi har sådan tur att han föds levande och mår bra så kommer jag gråta så mycket av lycka.
Förlossningen kommer troligtvis vara den mest känslosamma förlossning jag haft. Glädje och sorg.
Fast nu är jag bara i början på vecka 18 och vägen kommer vara lång och krokig.
Inte lika lång som vägen till barnen, men jobbigare.
Skulle det gå illa så är nog tyvärr chanserna att vi försöker igen små. Mannen vill inte, och jag vet inte om det är värt att fortsätta.
Två års försök, 2 missfall och nu förlorat barn i magen + att graviditeten kommer vara en stor oro..det kanske räcker så..?
Kommer säkert bakslag med känslorna men det är ni säkert medvetna om.
Underbart att Olle gjorde sig till känna.
Så klart har man, efter fått följa dig i detta, ju blivit medveten om att det egentligen inte spelar roll hur långt man kommit i graviditeten, allt kan hända så man inte får sitt barn. Dagarna efter ni förlorade Edvin så upplevde jag att mitt barn inte petade så mycket på mig.
Men är som att de vet att nu måste jag försäkra mamma lite, för precis när man tycker det gått lite för lång tid, ja då känner man en liten stöt.
Idag ringde min mormor och berättade att en bekant till henne hade förlorat sin dotter för hon fick havandeskapsförgiftning. "Inte för att oroa dig, men"
Ja. Man får kämpa för att slå bort alla orosmoln som kan komma med en graviditet och njuta.
För att ha något kul att hitta på under min sjukskrivning så har jag bestämt med mormor att om allt är ok på rul så ska hon hjälpa mig att väva en bärsjal i lin :) det fokuserar jag mycket på nu :D
Ha det bra alla! -
Här är en till som befinner sig i spökveckorna, enda symtom jag har är foglossning och sammandragningar. Till råga på allt så har min mage KRYMPT. Alltså det syns inte knappt att jah är gravid.. googlade på det och set verkar inte vara helt ovanligt att svullnaden lägger sig såhär sent ?! Någon mer son upplever magen som mindre??