Var går gränsen?
Blev inspirerad av en annan tråd där mannen super sig redlös en gång i månaden där vissa menar han inte är alkis för det är så sällan.
Nu har jag en liten bebis så har varit gravid och dessutom ett missfall innan det så har inte druckit alkohol på ca 1,5 år. Jag drack ganska sällan, någon gång i halvåret på slutet bara men när jag väl drack hade jag svårt att sluta. Cyklade och ramla en av de sista gångerna och har även vissa gånger kunnat bli ledsen/otrevlig och personlighetsförändrad. Har bestämt mig för att alkohol inte passar mig. Man ska ju kunna ta ett glas utan att känna man måste ha mer. Min pappa har berättat att han var likadan som ung(jag är snart 30)men nån alkolist är han nog inte då han nu som gammal aldrig dricker och inte gått på någon rehab eller så. Minns han hade en gräns på 3-4 glas i slutet.
Jag kopplar ihop alkolism med att man får abstinens och måste dricka hela tiden eller varje dag iaf. Fast så kanske det inte är?
Under en period för ca 5 år sen drack jag en flaska vin om dagen för att dämpa min då svåra ångest. Slutade efter några månader och gick till psykolog istället men jag hade aldrig svårt att sluta. Gick sådär över en dag liksom.
Det känns som jag lätt tar till dåliga vanor. Som nu de senaste månaderna har jag ätit choklad varje dag, gjort största delen av mitt vuxna liv. Pappa är likadan. Som att vi lätt får dåliga vanor som tillfredsställer belöningssystemet men att vi inte blir beroende på riktigt.
Kan man va missbrukare på dessa kriterier eller reagerar man bara dåligt på sprit? Vet inte själv vad jag tycker men jag inser ju att alkohol inte funkar för mig så avstår helg från det nu. Vaknar alltid med en hemsk ångest också dagen efter jag druckit även om jag inte gjort något dumt.
Funderar på om det är så att om jag har en kemisk obalans i hjärnan(bl.a. haft tvångstankar sen liten) så kanske det slår helt fel i samband med alkohol? Direkt jag tar ett glas vin kan jag känna att det liksom pirrar till i benen.