Var går gränsen?

Blev inspirerad av en annan tråd där mannen super sig redlös en gång i månaden där vissa menar han inte är alkis för det är så sällan.

Nu har jag en liten bebis så har varit gravid och dessutom ett missfall innan det så har inte druckit alkohol på ca 1,5 år. Jag drack ganska sällan, någon gång i halvåret på slutet bara men när jag väl drack hade jag svårt att sluta. Cyklade och ramla en av de sista gångerna och har även vissa gånger kunnat bli ledsen/otrevlig och personlighetsförändrad. Har bestämt mig för att alkohol inte passar mig. Man ska ju kunna ta ett glas utan att känna man måste ha mer. Min pappa har berättat att han var likadan som ung(jag är snart 30)men nån alkolist är han nog inte då han nu som gammal aldrig dricker och inte gått på någon rehab eller så. Minns han hade en gräns på 3-4 glas i slutet.

Jag kopplar ihop alkolism med att man får abstinens och måste dricka hela tiden eller varje dag iaf. Fast så kanske det inte är?

Under en period för ca 5 år sen drack jag en flaska vin om dagen för att dämpa min då svåra ångest. Slutade efter några månader och gick till psykolog istället men jag hade aldrig svårt att sluta. Gick sådär över en dag liksom.

Det känns som jag lätt tar till dåliga vanor. Som nu de senaste månaderna har jag ätit choklad varje dag, gjort största delen av mitt vuxna liv. Pappa är likadan. Som att vi lätt får dåliga vanor som tillfredsställer belöningssystemet men att vi inte blir beroende på riktigt.

Kan man va missbrukare på dessa kriterier eller reagerar man bara dåligt på sprit? Vet inte själv vad jag tycker men jag inser ju att alkohol inte funkar för mig så avstår helg från det nu. Vaknar alltid med en hemsk ångest också dagen efter jag druckit även om jag inte gjort något dumt.

Funderar på om det är så att om jag har en kemisk obalans i hjärnan(bl.a. haft tvångstankar sen liten) så kanske det slår helt fel i samband med alkohol? Direkt jag tar ett glas vin kan jag känna att det liksom pirrar till i benen.

När man har kommit till det stadiet du nämner så har det gått för långt för länge sen.

Jag anser att en kan vara missbrukare, utan att vara beroende, och att det är viktigt att skilja på begreppen. Om man som du beskriver inte kan hantera att dricka alkohol utan har svårt att sluta dricka eller liknande så är det ett missbruk av alkohol, det innebär inte att en måste ha ett beroende vilket är något som, vad jag förstår, måste till för att det ska klassas som alkoholism.

Det är när en persons alkoholsvanot skapar problem för en själv och omgivningen. Att inte kunna sluta i tid, att bete sig otrevligt och framför förneka detta är ett missbruksbeteende. När en person har börjat att få abstinens då har missbruket gått väldigt långt och kroppen har skapat ett beroende

Fast tål du inte det så är det ju ett problem? Jag menar inte att du är alkolist. Men uppenbarligen har du problem med alkohol om du sitter och gråter på toaletten efter typ ett glas vin. Du skrev dessutom i din TS att du har svårt att sluta när du börjat dricka, det är för mig ett stort varningstecken.

Nej, aldrig så efter ett glas. Problemet enligt mig är att jag inte slutar dricka, blir väldigt full och då beter mig illa/blir ledsen. Detta är ganska sällan, oftast har jag kul men mår till sist illa/blir för full och åker hem. Och på detta bakis ångest dagen efter.

Tror du att alla kan få abstinens och bli fysiskt beroende? Det pratas ju om att vissa har anlag och andra inte. Eller tar det bara väldigt lång tid för vissa att utveckla beroendet och fortare för andra? Min pappa drack ju mycket och ofta som ung men blev aldrig fysiskt beroende vad jag förstod. Däremot började han glömma saker och förstod han behövde trappa ner. Kanske är det den insikten som räddade honom från att bli alkolist, om nu alla kan bli det.

Men kan du inte sluta dricka, blir pissnitad och börjar bete dig dåligt, då har du en form av problematik. Kan man inte dra en gräns vid tex 5 öl utan slår i sig 10 öl och kanske shorts på det, så är det ju ett problem. Gör man det en gång varannat år, fine. Men blir det så vid varje tillfälle man dricker? Ja då är det något som är märkligt. Sen som sagt behöver det inte betyda att man är alkolist.

Jättebra att du kommit fram till att alkohol inte är något för dig. Fler borde inse det så skulle vi ärligt talat ha en bättre värd att leva i :)

Jag tror inte det. Min gamla klasskamrat var gift med en missbrukare. Han var aldrig bakfull och var en periodare så troligen hade han aldrig abstinens

Blev inspirerad av en annan tråd där mannen super sig redlös en gång i månaden där vissa menar han inte är alkis för det är så sällan.

Nu har jag en liten bebis så har varit gravid och dessutom ett missfall innan det så har inte druckit alkohol på ca 1,5 år. Jag drack ganska sällan, någon gång i halvåret på slutet bara men när jag väl drack hade jag svårt att sluta. Cyklade och ramla en av de sista gångerna och har även vissa gånger kunnat bli ledsen/otrevlig och personlighetsförändrad. Har bestämt mig för att alkohol inte passar mig. Man ska ju kunna ta ett glas utan att känna man måste ha mer. Min pappa har berättat att han var likadan som ung(jag är snart 30)men nån alkolist är han nog inte då han nu som gammal aldrig dricker och inte gått på någon rehab eller så. Minns han hade en gräns på 3-4 glas i slutet.
Jag kopplar ihop alkolism med att man får abstinens och måste dricka hela tiden eller varje dag iaf. Fast så kanske det inte är?

Under en period för ca 5 år sen drack jag en flaska vin om dagen för att dämpa min då svåra ångest. Slutade efter några månader och gick till psykolog istället men jag hade aldrig svårt att sluta. Gick sådär över en dag liksom.

Det känns som jag lätt tar till dåliga vanor. Som nu de senaste månaderna har jag ätit choklad varje dag, gjort största delen av mitt vuxna liv. Pappa är likadan. Som att vi lätt får dåliga vanor som tillfredsställer belöningssystemet men att vi inte blir beroende på riktigt.

Kan man va missbrukare på dessa kriterier eller reagerar man bara dåligt på sprit? Vet inte själv vad jag tycker men jag inser ju att alkohol inte funkar för mig så avstår helg från det nu. Vaknar alltid med en hemsk ångest också dagen efter jag druckit även om jag inte gjort något dumt.

Funderar på om det är så att om jag har en kemisk obalans i hjärnan(bl.a. haft tvångstankar sen liten) så kanske det slår helt fel i samband med alkohol? Direkt jag tar ett glas vin kan jag känna att det liksom pirrar till i benen.