sekundär barnlöshet och IVF våren 2017
Hej. Är du som jag:
- 35 år
- ett barn som kommit till på naturlig väg
- svårt att få det andra (vi har försökt 2 år), och insemination har inte lyckats
- oförklarligt barnlös (alla (extensiva) tester och undersökningar visar att det inte finns något "fel", varken på mig eller min man)
- på väg in i eller gått igenom IVF
Egentligen söker jag bara personer i samma sits, personer att prata med om detta, som börjar bli ett riktigt trauma för mig nu. Min son (4 år) frågar efter syskon och det gör så ont i mig att berätta för honom att vi nog försöker "sätta fröet i mammas mage". Varje månads cykel slutar med ångest och blod. Jag börjar tappa modet - måla fan på väggen - "Tänk om IVF inte fungerar?". Jag är rädd för att allt ska bli en stor besvikelse och ett trauma för resten av livet, både för mig, mitt äktenskap och för min son. Jag vill att han ska få en livskamrat. Nu har vi satts i IVF-kö och det ska tydligen bli aktuellt om 6 mån (vårdgarantin är ett halvår där vi bor), men nu är jag riktigt nervös...
Någon som har erfarenheter att dela med sig av? Pepp, tips, råd? Diskuterar gärna med er!
Ledsna Johanna
Det senaste året har jag i perioder ätit pergotime.
Mina tidigare graviditeter var helt naturliga, ingen pergotime, försökte i cirka ett år innan jag blev gravid, max 1 år.
Varit hos gyn. Hon sa att jag har lätt pco, men att det är bara en tidsfråga innan jag blir gravid sa hon och jag frågade flera gånger vid olika tillfällen...
Vi tog blodprov och jag hade ägglossning, flera ultraljud, allt är bra.
Då misstänkte jag att min mans spermakvalité hade försämrats, han lämnade prover hos RMC i Malmö, allt är perfekt.
Jag är lite av ett kontrollfreak, och kan hända att jag vill detta lite för mycket. Tror ni att hjärnan kan påverka så att det låser sig?
Jag har provat akupunktur, healing osv.
Jag vet att jag har två friska barn, jag är så oerhört tacksamma för dessa, men nu är det så att jag vill ventilera detta och få stöd.
Min man har gått med på IVF efter sommaren