Orolig bonusmamma

Du kan inte göra så mycket, förutom att säga vad du tycker och finnas där för pojkarna, vilket du redan gör. Det är inte din uppgift att ta itu med detta och du kan heller inget göra. Det är pappan som måste ta ett ordentligt snack med mamman om dessa bekymrande punkter (förstår dock inte allvaret i punkt nummer 2) och se ifall det blir bättre. Blir det ingen förbättring så kan han göra en orosanmälan.

Ni verkar ha en annan syn på saker och ting än vad mamman har. Det viktigaste är ju dock att pojkarna trivs hos henne och att de känner sig älskade. Känner pojkarna sig älskade av mamman? Hur trivs de hos henne?

Vissa saker får man helt enkelt acceptera att det ser olika ut hos olika familjer, men det här med att de får vara uppe hur länge de vill utan att hon bryr sig och att de får äta hur mycket sött de vill till exempel, är ju inte bra. Kanske tror hon att hon är snäll när hon ger barnen fria tyglar gällande allt. Man vet ju inte varför hon gör som hon gör. Kanske har hon någon diagnos? Pappan behöver i alla fall ta ett ordentligt snack med mamman, prata igenom situationen utan att du är med. Är hon inte villig att föra ett samtal så kan han koppla in socialen eller någon slags familjerådgivning.

Jag är ganska säker på att hon inte vill sina pojkar något illa, men däremot låter det som att det finns missnöje kring dig och din man. Det bästa du kan göra är att inte lägga dig i ännu mer. Dels för att du inte kan göra mycket åt hur det ser ut hos henne och det är inte dina barn, men även för din egen skull. Tro mig, det är inte kul att blanda sig i sin partners bonusbarns trassel.

Låt pappan sköta detta.Var bara en stöd för din man.

Jag tycker absolut att äldsta sonen ska få välja huvudboende nu! Han kan vara hos mamman varannan helg, så ökar oddsen att klara skolgången. Det är ju inte tid som kommer tillbaka utan krävs mycket för att ta igen ofullständig skolgång. Det är inte alls ovanligt att huvudsakligen bo hos ena föräldern när man är tonåring.

Jag tycker att pappan ska boka en tid hos Familjerådgivningen tillsammans med mamman och där diskutera annat boende än varannan vecka. Kanske de kan vara hos mamman på helgerna? Då är ju godis och vara uppe länge helt ok. Om inte hon går med på det får han driva det vidare. Mamman tar inte hand om barnen ordentligt 

Jag är mycket tacksam för era synpunkter och reflektioner.

Kuddebarn: Pappan har upprepade gånger pratat med mamman men hon säger hela tiden att det inte är några problem hos henne och blir arg och skriker, vilket hon inte drar sig från att göra inför barnen bara för att vi frågar henne en enkel sak om äldsta barnet gjort läxan. Förstår du undrar om punkt två, slarvigt skrivet av mig. Båda barnen klipper sig hos samma frisör som mamman använder sig av, problemet är att så fort de klipps på "vår tid" säger hon aldrig till barnen att de är fina. De enda kommentarerna de har fått då är "du ser inte klok ut i huvudet", "vad har du gjort med håret". Detta har resulterat att båda pojkarna vågar inte klippa sitt hår för de är rädda för vad mamman ska tycka. I min hjärna kan jag inte förstå hur en mamma kan säga så till sina barn. Påpekar vi till henne att så kan hon inte säga blir hon jättearg. Är osäkert om pojkarna trivs hos henne eller inte för de vill inte säga något när vi frågar dem om hur de har det hos mamma. Jag kan förstå det för det är ju en lojalitetsfråga, men det oroar mig att de aldrig vill berätta något. Jag vet att mammans sambo festar på ganska rejält hemma när barnen är hemma, jag hoppas på att mamman inte deltar i detta festande. Jag tror att hon har en diagnos, för det går inte att föra ett normalt samtal med henne. Hon är väldigt ego och tänker alltid på sig själv i första hand. Kan inte sätta sina barns behov i första hand. Nej hon vill säkert inte göra sina barn illa med flit men hon verkar inte klara av att ta ansvaret. Hon har två barn till sedan tidigare som är 28 respektive 21 år gamla, ingen av dem har körkort, bostad eller jobb samt inte gått färdigt gymnasiet. De bor hemma hos henne respektive mormor. Jag har svårt att inte lägga mig i när jag ser att det skadar barnen på flera olika sätt.

Connie07: Jag vet att jag egentligen borde låta honom sköta detta men som vuxen känner jag ändå ett ansvar för barnen. Jag hade det inte så lätt under min uppväxt, ingen som stod upp för mig, jag hade gjort vad som helst då om någon hade gjort det, förälder eller inte spelar ingen roll.

Ingrediensen: Tyvärr skulle han aldrig våga gå emot hans mor, han är rädd för henne. Han ville byta lämnardag/hämtardag för några månader sedan vilket vi tyckte också va en bra idé. När han tog upp det med sin mamma, sa hon att han får inte vara så egoistisk och bara tänka på sig själv. Bytet av tiden skulle innebära en underlättning för oss alla pga helgen inte blir "hattig" men hon sa nej och sa att det passade henne mycket bättre. Det är svårt att få en åsikt från båda barnen om allt, precis som de inte vågar svara eller undrar vilket svar som är rätt. Får ofta säga till dem att jag vill verkligen veta deras åsikt och blir inte arg vad deras svar än blir. Den yngsta går inte att föra ett normalt samtal alls, speciellt inte om känslor. När den äldsta gick förra året i 6:an hade han 14 procent frånvaro där allt var på mammans sida samt att han knappt blev godkänd när han slutade 6:an. Nu i sjuan är det samma visa. Mamman skulle ALDRIG gå med på att vi har den äldsta mer än henne.

Söder73: Han har ringt till en familjerådgivare och de säger att de inte kan tvinga mamman till något. Min man har pratat med mamman om att boka en tid hos familjerådgivare men hon vägrar att gå med dig, säger att det inte är några problem hos henne och tycker han är en idiot. De säger att vi i så fall får anlita en privat advokat och det kommer kosta mycket pengar att driva detta. Vi känner oss även misstrodda bara för att det i detta fallet är mamman som inte gör rätt för sina barn. Känns som att det hade varit mycket lättare om det hade varit pappan som misskötte sig. Tycker faktiskt det känns lite diskriminerande. Har märkt att vi fått kämpa jättemycket för att ens bli trodda fastän vi har hur mycket information som helst samt bevis från skolan.

Om ni är uppriktigt oroliga, prata med skolan och be dem göra en orosanmälan utifrån vad de ser (det är deras plikt om de anser att skolan blir lidande)  Det tar nog mer skruv än att pappan försöker boka in samtalstider med henne. Kanske soc kan få henne att gå med på en samtalstid efter att en orosanmälan är gjord. 

En orosanmälan leder inte alltid till en utredning men det lär ju få mamman inse att hon har ögonen på sig, om inte annat. 

Äldreochklokare: Vi har pratat med skolan, började med att min man pratade med klassförståndaren i 6:an att de måste rapportera över till nya skolan som har 7:an. De är informerade i nya skolan samt socialpedagogen är inkopplad. Klassföreståndaren har pratat med mamman att hon måste hjälpa sin son med läxorna och se till att han klarar proven. Hon säger att vi får avvakta om mamman tar sitt ansvar efter detta. Ja precis, vi hade tänkt att be skolan att orosanmäla nu ifall hon inte sköter hans studier igen. Jag hoppas bara att de gör det och inte fegar ur. Det som är jobbigt är att vi vet om mamman får reda på att hon är anmäld kommer vara desto mer oredig att ha att göra med. Hon tycker inte att hon gör något fel över huvud taget. Bara alla andra som är "dumma i huvudet".