Orolig bonusmamma
Hej
Jag är en mycket orolig bonusmamma som inte vet vad jag ska ta mig till. Min man har två barn sedan tidigare som är 6 respektive 13 år, jag tycker verkligen om dem jättemycket. Vi har den varannan vecka. Problemet är deras mamma, har aldrig hört talas om eller varit med om detta innan. Detta blir en något lång förklaring men ska försöka korta ner så mycket jag kan hur deras mamma beter sig. Min man och barnens mamma har varit isär i 5 år så detta beror inte på nysepareringsproblem. Har alltid varit så här sen de separerade.
-Barnen duschar inte när de är hos henne på hela veckan. När min man försöker prata med henne om det säger hon bara att de får bestämma själva när de vill duscha.
- Gäller samma sak gällande klippning av pojkarnas hår. När det är vår tur att lämna dem hos frisör säger hon aldrig att de är fina utan säger i stil med "har du klippt dig" eller "hur ser du ut i huvudet" sen säger hon inte mer. Det duger bara när hon lämnar dem hos frisör.
- Barnen får inte krama vem de vill eller hälsa på vem de vill, speciellt sonen på 6 år. Hon kan handgripligen vända bort sin son mot folk för att han inte ska hälsa på personer som hon inte tycker om. Gäller både barn och vuxna.
- Hon ljuger för båda pojkarna om diverse saker, t ex att hon lovar att köpa saker till dem, sen gör hon aldrig det. Hon säger att det är beställt, månaden efter, att det är försenat och sedan månaden efter det att det inte kommer. Har hänt speciellt ofta med äldsta sonen, han blir så besviken och ledsen varje gång.
- Går inte att diskutera saker med henne, hon bara brusar upp, skriker och går därifrån.
- Hon visar tydlig missnöje när vi har överlämning av barnen att hon inte tycker om att barnen kramar mig hej då. Hon ser jättesur ut och tittar surt både på mig och barnen.
- Jag har försökt att prata med henne och barnen att de har redan en mamma som älskar dem och att jag inte tänker försöka ta hennes plats. Utan jag finns där som en extra vuxen person som alltid kommer finnas där och tycka om dem. Men det hjälper inte, hon är lika omöjlig för det.
- Hon vill inte att yngsta sonen ska gå på aktiviteter, vi har försökt med att han ska få gå på fotboll och innebandy för att han själv vill, men hon glömmer ofta att åka dit med honom. Hon skyller på att hon inte har tid, problemet är att hon inte har haft ett jobb på över 10 år som hon själv har valt då hon inte vill jobba, så jag förstår faktiskt inte varför hon inte har tid.
- Hos henne är de inte en riktig familj, hon bor i sin sambos hus men de har typ helt separata liv. Hon tar hand om barnen själv medans hennes sambo festar och typ aldrig är hemma. Han kramar aldrig barnen hej då eller när de kommer hem till dem.
- De har helt fri tillgång till läsk och godis veckorna runt, den äldsta börjar gå upp väldigt mycket i vikt.
- De har fria läggningstider vilket har resulterat stora problem för äldsta pojkens skolgång. Han har svårt att hänga med i klassen enligt vad lärarna säger själv när de bor hos sin mamma.
- Hon sköter inte den äldsta sonens skolgång, han har fått icke godkänt på två prov nu på 2 månader, båda har varit på hennes vecka. Vi har påmint henne när det är prov när vi lämnar barnen, men hon struntar i att hjälpa honom. Vi har kontaktat skolan om detta, får se vart det leder.
-Yngsta sonen uppvisar samma beteende som mamman. Har svårt för sociala kontakter, att föra normala samtal, väldigt undvikande och svårt för att leka med andra barn.
Detta är bara några exempel, finns mer egentligen. Någon som varit med om detta? Hur gjorde ni? Känner mig maktlös. Har försökt få min man att orosanmäla till socialen men han är så rädd att hon ska göra ännu värre saker mot oss och barnen då.