Rädd för kräksjuka

Hej, jag är 29 o led av emerofobi från jag va 17-25 ungefär, även en del socialfobi och jag gick på kbt men de hjälpte inte så mycket. Min psyklog sa jag skulle utsätta mig för att kräkas igen o han hade en del övningar osv , jag va helt livrädd, hade med mig handsprit var jag än gick o tvättade toaletter samt frågade alla människor jag mötte alltså umgicks med (vänner) om nån varit sjuk osv. De som fick min spyfobi försvinna va att jag faktiskt fick kräksjukan helt oväntat när jag va 24 år, jag som hade spritat händerna överallt o skyddat mig så mycket, då insåg jag att hur mycket kontroll jag än har så kommer jag ALDRIG kunna styra de! Sen va jag så pass förberedd när magen väl börja bubbla den kvällen att jag hann bestämma mig att "shit nu är de fan magsjuka, helvete aja jag ska fan klara detta" och vet du vad? Jag klara de! De va inte så farligt! Jag somna rätt fort o dagen efter mådde jag lite bättre o nästa dag kunde jag börja äta :)

Nu har jag värre problem i mitt liv o många ggr tänker jag tillbaka på min spyfobi o jag kan verkligen inte förstå hur den kunde ta över så oerhört mycket, jag ogillar forfarande att spy men de finns ändå värre saker.

Har du kollat kbt böcker på alibris? Dom kan hjälpa väldigt mycket :) kram

Jag har nu levt med räddsla för att kräkas (Emetofobi) VARJE dag i över 5 år. Jag är konstant rädd och läser av min omgivning så mycket jag kan.

Jag undviker så otrolig mycket saker: folk med barn, buffeér, offentliga toaletter, folk som bjuder på mat, stora folksamlingar, lokaltrafik och köper bara mat som är inplastad i affären. Jag försöker då och då utmana mig själv när jag känner mig stark och äta t ex bufféer, ibland går det bra och ibland kan jag få den sjukaste ångesten i flera dagar. Jag jobbar väldigt offentligt så varje dag speciellt nu under vintern känns som en psykisk utmanning. Som värst har det varit när jag inte ätit någon fast föda utan enbart druckit juice på 3 månader pga rädslan att ha något att kräka upp.

Jag äter absolut INGET som varken jag eller någon annan ens nuddat med händerna, då jag hoppas/intalar mig själv att det enda sätter det sprid på är in genom munnen om man inte är där någon spyr.

Usch behövde skriva av mig.....vet inte vad jag ska ta mig till då jag känner att jag behöver hjälp men samtidigt inte tror på psykologer och KBT av det jag hört. Sen känner att jag inte riktigt har ekonomi till att lägga pengar på behandling.

Känner igen mig. Jag var emetofob från det jag var typ 10 tills jag var 32 (och fick barn). Jag använde mig av samma strategi som du....nämligen att inte äta ngt för då finns ju inget att kräkas upp. Blev sjuk och fick ligga på sjukhus med dropp och jag vägde 39 kilo. Jag blev frisk av mig själv när jag fick mitt första barn och det var ju tur för småbarn har ju en tendens att kräkas en rakt i ansiktet om man inte ser upp