Varför vill alla bli sjukskrivna?

Du har en poäng i ditt resonemang. Vi är nog lite välfärdsskadade i Sverige. Jag har stora erfarenheter av Filippinerna, där den stora majoriteten av folket har ett mål och det är att få ett jobb så att man har mat för dagen och tak över huvudet. Allt annat är bonus. Något socialt skyddsnät för den vanlige knegaren finns inte, såvida man inte har haft en statlig anställning. Då får man en viss statlig pension.

Men för den vanlige knegaren är det slit och släp ända tills man blir för gammal för att orka jobba mer. Då är det barnen som får försörja sina föräldrar resten av livet. Filippinarna har rätt stora barnkullar och det inte enbart för att de är mycket barnkära. Ju fler barn, desto tryggare ålderdom. Det är inte så många decennier sedan det var så i Sverige också.

Visst finns det filippinare som mår psykiskt dåligt av sina livssituationer, men det enda de kan göra att kämpa vidare. De måste ju överleva. De har inte råd att gå till läkare och fenomenet "gå in i väggen" som vi som har i Sverige existerar knappt därborta. Åtminstone inget som det pratas om därborta.

Visst är det bra att vi har det skyddsnät vi har i Sverige. Det ska vi vara rädd om. Den ger ju varje individ många möjligheter i livet. Problemet är kanske att folk tar på sig för mycket. Ny bil, sommarstuga, husbil, fritidsbåt, resor till fjärran länder o.s.v. Jag har varit med om kollegor som gått pigga och glada på semester för att  återkomma till jobbet totalt nedbrutna. Det är ju så mycket som ska hinnas med på semestern. Efter en tid orkar man inte mer och "går in i väggen". Ofta skyller man på jobbet när det i själva verket beror på att man har för många järn i elden vid sidan av. Så är det naturligtvis inte för alla som går in i väggen, men för rätt många tror jag.

Det ser lite oroväckande ut framöver tycker jag. När jag var tonåring på 80-talet var det inte alls lika stressigt. Det var skolan det var fokus på. På fritiden var det mopeder, fotboll och tjejer som gällde för oss pojkar. Just i den ordningen . Någon oro för  framtida arbetslöshet fanns inte för jobb var det gott om. Någon internet som stal fokus från skolan fanns inte då. 

I dagen IT-värld där FaceBook, Instagram och fan och hans moster tar mycket fokus hos ungdomarna i kombination med dagens betygskrav i skolorna förstår jag att många ungdomar känner sig superstressade. Hur ska de hinna med allt???

Dags för många i Sverige att börja göra klokare prioriteringar i sina liv!!

Men argumentet yrkesgrupper håller inte eftersom kvinnor är överrepresenterade inom alla yrken. Om det var yrkesrelaterade så hade man sett att kvinnor i andra yrken var lika mycket sjukskrivna som männen.

Vem ställer högre krav på kvinnor i yrkeslivet? Jag tror ni ställer dessa kraven själva.

Den skeva arbetsfördelningen köper jag, men ofta så har jag ofta erbjudit mig att vara "barnpassaren" men efter en vecka på jobbet så vill helst min fru vara den som är inne och umgås med barnen, och jag är ute i trädgården. Dvs detta blir ett medvetet val från kvinnans sida.

Men samtidigt förnekar du att kvinnor skulle kunna känna press på sig att börja jobba tidigare pga jämnställdhets/feminism och detta i sin tur skapar stress? Att man inte i Sverige blir accepterad som hemmafru, ex USA Tyskland är detta inget tabu.

Och jag får det inte till ngt annat än kvinnor ofta själva skapar sina problem, att de personligen sätter krav på sig och även andra kvinnor mer än vad män gör. Och då betyder det att våra hjärnor i grunden fungerar olika och kan tackla olika moment annorlunda.

Ni som blivit sjukskrivna för psysikohälsa, kvinnor som män, hur byggdes det upp och vad tror ni själva orsakade det?