Anonym (Visst!) skrev 2016-12-03 10:51:50 följande:
Fast det beror ju på hur man definierar, och det är väl det den här frågan egentligen handlar om. Menar man "alla som går sjukskrivna för psykisk ohälsa" så kan det absolut handla om sociala problem eller liknande (det är till och med det vanligaste). Menar man däremot alla som har mycket svåra problem blir det något annat. . .
Det är det som jag tycker blir så tröttsamt i hela den här "psykisk ohälsa"-debatten. Man kan inte ifrågasätta eller hävda att många sjukskriver sig för lätt, för då har man ingen aning om vad psykisk ohälsa är eller hur illa det kan vara!
Jag påstår inte att du har använt argumentet i förra stycket, men är irriterande vanligt. Påståendet "många i grupp A är lata" bemöts med "nej, psykisk ohälsa finns visst!". Lite "Goddag yxskaft".
Jag menar inte att sociala problem eller vantrivsel inte kan utgöra en del av utmattningssyndrom Min poäng är att sociala problem och vantrivsel är fullt normala saker som alla känner och att det är stor skillnad mellan det och sjukskrivning för psykisk ohälsa.
Det är det som blir så dumt när man pratar om utmattningssyndrom som en fortsättning på dessa normala och ofarliga konflikter/vantrivsel.
Jag arbetar på en arbetsplats med mycket hög psykisk och förhållandevis hög fysisk belastning, jag är ibland stressad över att inte hinna med och behöva bortprioritera. Det är normalt och ok, det är inte skadligt. Däremot så har jag kollegor som känt sig tvungna att sluta trots att de liksom jag älskade jobbet i sig, de gjorde samma arbetsuppgifter som mig och vi arbetade alla med samma stress. Skillnaden var att dessa kollegor inte kunde sova, de kunde inte slappna av när de var hemma, de tänkte på jobbet dygnet runt med tankar som "tänk om jag missade X" eller "imorgon måste jag göra Y". Det är en typisk början på utmattning (en av flera ska sägas).
Det blir absurt när man jämför min stress med deras stress, det handlar om helt olika saker vilket jag tror att många har problem med att se.
Sedan förekommer ju förstås de som är sjukskrivna av rent "sociala problem", som kanske kan sägas ha en "lägre grad" av psykisk ohälsa. Även om jag inte är helt bekväm med att värdera psykisk ohälsa på det sättet.
Angående ditt sista stycke håller jag med, man måste kunna diskutera frågan utan att det blir fråga om plattityder som att man skulle nedvärdera psykisk ohälsa eller att man påstår att den inte finns.
