Varför vill alla bli sjukskrivna?

Jag håller med TS. Att "gå in i väggen" och sitta och outa sig med en "diagnos" är väldigt inne och det blir patetiskt när så många ska göra det. Man blir lite speciell, lite unik. . .

Jag önskar att folk kunde sluta larva. . . det är sjukt tröttsamt!

Anonym (Visst!)

Äldre 3 Dec 10:51

#19

CDSJGRD GGEHCS IAGOTSE skrev 2016-12-03 10:34:12 följande:

Nej, det är det inte. Men utmattningssyndrom handlar inte heller om sociala problem eller "vantrivsel på jobbet". Det handlar inte om att man "inte trivs" på jobbet.

Sådana problem är förhållandevis lättlösta, antingen av en själv eller genom en samverkan på arbetsplatsen. Det är inte utmattningssyndrom det handlar om, det är två helt olika saker.

Någonstans kanske man kan säga att det är en gradskillnad men ska man säga det så ska man inse att graderna är mycket långt ifrån varandra.

Fast det beror ju på hur man definierar, och det är väl det den här frågan egentligen handlar om. Menar man "alla som går sjukskrivna för psykisk ohälsa" så kan det absolut handla om sociala problem eller liknande (det är till och med det vanligaste). Menar man däremot alla som har mycket svåra problem blir det något annat. . .

Det är det som jag tycker blir så tröttsamt i hela den här "psykisk ohälsa"-debatten. Man kan inte ifrågasätta eller hävda att många sjukskriver sig för lätt, för då har man ingen aning om vad psykisk ohälsa är eller hur illa det kan vara!

Jag påstår inte att du har använt argumentet i förra stycket, men är irriterande vanligt. Påståendet "många i grupp A är lata" bemöts med "nej, psykisk ohälsa finns visst!". Lite "Goddag yxskaft".

Anonym (Visst!)

Äldre 3 Dec 11:52

#23

Anonym (hmpffff) skrev 2016-12-03 11:04:57 följande:

Saken är den att folk inte blir sjukskrivna för lätt!
Det är FK som gör bedömningen av arbetsförmågan oavsett vad det handlar om för diagnos. 'Uppenbarligen finns det många som har nedsatt arbetsförmåga ÄVEN av psykiatriska orsaker.

Istället för att ifrågasätta psykiska diagnoser och tycka att det är "för lätt" ska man faktiskt ifrågasätta arbetsgivares förhållningssätt gentemot arbetstagare. Hur ser arbetsmiljö ut tex. Att klassa det ena eller det andra som "för lätt" anser jag bara beror på fördomar och brist på insikt. Nu menar jag inte dig specifikt utan det är något man ser generellt i tex trådar som dessa. Att fördomsfulla människor nästan tvångsmässigt måste förklara och diskutera sina fördomar snarare än problematiken.

Att det många gånger för för lätt och för fort finns det mycket som tyder på. Flera läkare har också uttalat sig om detta och om hur attityden kring vad som är att betrakta som medicinska problem har förskjutits mycket den senaste tiden.

Visst ska man ifrågasätta flera arbetsgivare, men det ena utesluter inte det andra. Man måste kunna diskutera arbetsgivare och det personliga ansvaret och hur mycket vi människor rimligtvis måste tåla av livet innan vi tycker att vi måste få vara sjukskrivna.

Anonym (Visst!)

Äldre 3 Dec 13:34

#28

Domesticgoddess skrev 2016-12-03 12:19:07 följande:

Det är väldigt svårt det där med "hur mycket människor måste tåla av livet" då vi alla är olika, har olika saker i bagaget och är mer eller mindre känsliga.

Jag förespråkar absolut eget ansvar och ser dagligen genom mitt jobb hur längre sjukskrivningar ofta kan vara kontraproduktiva. Däremot tror jag det är farligt att så att säga "jämföra grader i helvetet"; det finns människor som klarar att arbeta kort tid efter de mest ohyggliga trauman medan andra dukar undan helt efter en skilsmässa t.ex. Det är inte vad man varit med om utan vilka besvär man får av det man varit med om som avgör om man har en arbetsförmåga eller ej.

Jag håller med dig om att man absolut inte kan jämföra trauman och mena att "ash, en skilsmässa är väl ingenting", eller liknande. Däremot är det väl rimligt att anta att vi måste kunna tåla perioder av generell nedförsbacke i livet, även om det är jobbigt. Livet går upp och ner och kanske är inte jobbet det första man ska tänka på att plocka bort.

Anonym (Nicke Nyfiken) skrev 2016-12-03 12:23:21 följande:

Källa på att läkare verkligen har sagt det?! Tack.

Denna "källa på det"-feber på FL. Nisse Simonson och David Eberhart är namn som poppar upp spontant, men långt fler har engagerat sig i debatten.

Här lyfts frågan på ett bra sätt, men om du kollar runt finns det en rad till som skriver i ämnet.

trygghetsnarkoman.se/2015/10/vi-sjukskriver-for-mycket/

Anonym (Visst!)

Äldre 3 Dec 22:51

#64

Söder73 skrev 2016-12-03 22:35:23 följande:

Jag tänkte också som du....innan jag råkade ut för det själv. Jag kan hålla med dig om att det finns människor (både kvinnor och män) som är just lata och inte har någon pliktkänsla överhuvudtaget. Jag läste nyligen en artikel där arbetsgivare berättade om olika orsaker till att man stannar hemma från jobbet: Jag har inte sovit i natt. Min katt är sjuk. Jag har träningsvärk etc. Det finns också dom som är sjukskrivna i år efter år och som själva inte gör något åt sin situation,däremot kan de gärna ha ganska ansträngande hobbies.
MEN! Det finns människor som är ordentligt sjuka,som måste vara sjukskrivna för att kunna överleva sin sjukdom överhuvudtaget. Om vi tar just utbrändhet som exempel: Man blir inte utbränd för att man vantrivs på jobbet och/eller för att man är lat. Man blir utbränd för att man trivs för mycket och för att man är livrädd för att någon ska tycka att man är lat. Man kör på i 300 blås och man märker inte symtomen som börjar komma:
Yrsel (jag gick och höll mig i väggarna på jobbet),
Glömska (var är bilen? Vart är jag på väg? Vad gjorde jag alldeles nyss?. Det gick så långt att jag kom inte ihåg om jag hade torkat mig efter att jag kissat)
Sömnlöshet
Depression
Social fobi
Och så vidare... En morgon vaknade jag och kom inte ur sängen. Tog mig till läkare efter några dagar.Hon sjukskrev mig direkt,varvid jag protesterade och sa :Det har jag inte tid med! Men sjukskriven blev jag och det är jag tacksam för idag!
DÄREMOT! Man måste själv hjälpa till att bli frisk under en sjukskrivning,man kan inte bara sitta på ändan och tänka att det ordnar sig. Jag gick i terapi i ett år,gick promenader och gjorde allt för att bli frisk igen och det fungerade.

Ursäkta att jag lägger mig i, men jag vet inte hur många gånger jag hört "jag kom inte upp ur sängen"-argumentet. Hur klarade du dig de här dagarna? Fick urin och avföring rinna rakt ner i sängen samtidigt som du svalt - eller var det så att du överdrev en liten smula?!?!?

Om du överdrev - varför i så fall?!

Jag förstår om frågorna är irriterade, men jag kan bara inte tro på alla dessa människor som "inte kommer upp ur sängen". De överdriver för att få sympatier. that's it!!

Varför vill alla bli sjukskrivna?

INNEHÅLL