Varför vill alla bli sjukskrivna?
ska du diskutera en tråd kan det vara bra att länka så man vet vad som diskuteras.
Inlägg från: KlunsSmurfen
|
-
-
I vårat välfärdssamhälle ska det vara så effektivt som möjligt, stressa och vara arbetsmyror och samtidigt ha hög livskvalitet.Anonym (Intressant) skrev 2016-12-03 12:26:42 följande:
Det jag tycker är intressant är egentligen varför det blir så här. Och hur hade det varit om vi inte hade haft så generös sjukförsäkring?
Om man tittar på andra länder där man inte kan vara sjukskriven så länge, ibland inte alls för de här diagnoserna, så ser det ju helt annorlunda ut. Det finns säkert en del som har det riktigt illa i de samhällena och som skulle behövt hjälp, men de är mycket färre än vad vi ser i Sverige.
Tittar man sen i länder och samhällen där livet handlar mer om att överleva så försvinner dessa problem nästan helt. Och det är ju väldigt intressant!
Jag tror att många av de system vi har (som egentligen ska vara ett skyddsnät för oss) faktiskt har lett till många nya problem istället. Kanske behöver människan kämpa lite för sin överlevnad för att må bra, eller nåt.
Trots att vi lever i ett land med världens bästa föräldraförsäkring, oerhört starkt anställningsskydd, bland den högsta ledigheten, starkaste sociala skyddsnät, bästa sjukvård, högsta levnadsstandard, i princip inget att oroa sig för helt enkelt, så har vi ändå bland den högsta psykiska ohälsan.
Våra sociala skyddsnät har tagit bort människors förmåga och vilja att förbättra sin egen situation. Folks kämpaglöd har fostrats bort. Det var av en god anledning, men den mörka baksidan börjar visa sig. Vägen tillbaka kommer att vara oerhört tuff...
Jag får det inte riktigt att gå ihop.
Man har mer koll på psykiska sjukdomar, stress, vad man kan kräva för arbetsmiljö mm förr var det bara att bita ihop, det blir bättre livskvalitet men påverkar också mentaliteten hos många, det är inte alltid skyddsnätet funderar som det ska, du kan bli sjukskriven ska få hjälp men det är inte alltid det händer inte så mycket. Fastnar i skyddsnätet.
Man kan plocka bort skyddsnätet, men man kan ju hamna där själv.
Jobba för att överleva ger en annan mentalitet och man kan inte sjukskriva sej, ska man jobba tills man stupar blir livskvalitet är ett problem. Har du inte förstått det har du nog haft det väldigt lätt i livet.
som Kirenaj68 skrev, men det har också varit lika här, jobba tills du stupar sen får dina barn sköta om dej annars blir det fattigstugan.
Det ligger då i ens egna intresse att barnen ska jobba, "jobba annars är du värdelös"
Större klasskillnader och arbetsmyror utan rättigheter.
Samhället har kommit långt men det är som det brukar bli när något förändras, man måste anpassa sej, det är sällan barnen/unga som står för förändringarna men det är de får ta de största smällarna men har också lättast att anpassa sej.
Man ska inte behandla barn som små vuxna men barn är barn väldigt länge nu för tiden, inte bara i Sverige, "håll käften och jobba" har blivit "gå i skola" för att kunna få jobb. Jobba istället för skola som skyddsnät finns knappt längre.
Kanske delvis ett resultat av att båda föräldrarna jobbar, barnen får gå på dagis, skola, fritis, mer skola, ännu mer skola. Det ska vara snabbt och effektivt för många föräldrar levnadsstandard kan gå före livskvalitet, prestationsångest.
Man kanske har missat något om man växer upp så.
Undrar hur det går för de som blev curlade som barn och vilken mentalitet deras föräldrar så snällt byggt upp.
-
Håller med dem,hammarhajen skrev 2016-12-04 20:12:10 följande:Nja, nu drar du väl stora växlar. Och vadå "stor brist på förståelse för omvärlden"? Jag ber om ursäkt om jag uttryckte mig tokigt, men vad är det här? Snacka om påhopp!
Vi diskuterade ju sjukskrivningar och dess effekt på hälsan i tråden, eller hur. Och det jag menade var att sjukskrivning från arbetet inte löser problemet om orsaken till den psykiska ohälsan finns på hemmaplan, t.ex. i en dålig relation. Och jag menar också att en sådan orsak kan inte en arbetsgivare lösa. Däremot har jag aldrig sagt att jag inte lider med personen som är i en dålg relation. Och absolut att en sjukskrivning kan behövas i en akut fas, men när man så småningom ska behandla orsakerna kan man inte bara titta efter hur människors arbetssituation ser ut. Jag upplever att många skyller ohälsan i samhället ensidigt på arbetsgivarna, vilket inte känns helt rimligt. I en del fall ja, men långt ifrån alla.
Jag tycker visst att man kan arbeta trots att man inte är helt på topp. Vilket jag också skriver. Sluta lägg åsikter i min mun tack. Men det ÄR skillnad på sådant man inte styr över, som att hunden dör, och sådant man KAN påverka som t.ex. att kräva av partnern att dela på dagishämtningar.
Hur ofta händer det att någon helt frivilligt tar allt ansvar hemma tills de går in i väggen?
Man blir sjukskriven för att livssituationen inte funkar, ibland är största faktorn jobbet, andra gånger det övriga, ibland både och, men det betyder inte att alla går till doktorn och skyller allt på arbetsgivaren.
Jo man kan arbeta om man inte är helt på topp, man ska inte kunna bli sjukskriven om livet känns lite jobbigt.En annan kultur, en annan mentalitet.hammarhajen skrev 2016-12-04 19:14:30 följande:För den som har en väldigt liten släkt eller ingen släkt är det ett mycket enkelt svar på den frågan. Precis som för alla som av olika skäl tvingats bryta med sin släkt.
Familjen kan vara ett bra skyddsnät medan den andra gånger är orsaken till att det inte funkar.Man ska inte sätta sej själv som norm, samma sak gäller systemfel på arbetsplatsen.Anonym (hmpffff) skrev 2016-12-04 14:29:37 följande:Du har rätt till din åsikt men jag anser ändå att det är skadligare att man underhåller ett systemfel år ut och år in än att försöka göra något åt saken även om det drabbar några, på det hela taget, fåtal individer under en relativt kort period.
Det händer arbetsgivaren/kommunen medvetet underhåller systemfel för att spara resurser ,det funkar så länge de anställer nya. Svårt att förändra något när de som satt det i system har lärt sej hur de ska hålla det igång.
Den som rekryterar personal gallrar bort de som kan "skada systemet", sticka upp, ibland är det de som är mest intelligenta eller de som vet hur man driver en arbetsplats om gallras bort.
Det är skadligare men ibland är det svårt för en enskild individ att göra skillnad, får skita i systemfelet och byta jobb om det går.
Det är inte helt ovanligt med situationen att man är ny, ska visa framfötterna och ska samtidigt läxa upp arbetsgivaren.
Människors ansvarskänsla, speciellt för andra människor kan göra så att resultatet av arbetet ändå blir rätt bra medan det inte funkar på andra ställen om det är arbetsgivaren som hamnar mest i kläm.
Det är inte alla barn slänger smutsiga strumpor på förälderns talrik för att sätta krav och vill ha högre veckopeng, den som gör det kan ligga pyrt till.
Det är inte alltid det är så lyckat att jiddra med arbetsgivaren och det är inte alla som vågar.
Ibland är livet moment22, man måste förändra något för att orka med men något måste förändras för att man ska orka med förändra.
-
Det där emellan är svårt för andra att avgöra men många klarar inte av att sätta sej själva på rätt ställe och så är det åt båda håll.psyksjuk skrev 2016-12-05 21:47:07 följande:
Det är väl så simpelt som att det är en gradskillnad på psykiskt dåligt mående. Vi har de som trådstartaren som uppenbarligen mår så bra att hon inte ens förstår vad psykisk ohälsa är, och sedan har vi sådana som mig i andra änden. Jag är bipolär, har varit svårt sjuk sedan jag var 16 år, haft blandade episoder, kroniska depressioner, självmordsförsök, ätstörningar, självskador, inlagd flera år, många gånger på tvångsvård, behandlingshem, årtionden av terapier och så vidare.
Sedan finns det ett spektrum MELLAN dessa ytterligheter, och exakt var man befinner sig är svårt att avgöra eftersom man bara vet sin egen känsla, inte hur andra upplever det. Det är därför det finns psykiatriker som möter människor med psykisk ohälsa och bland annat försöker göra sig en uppfattning om vad problem är och hur det påverkar dennes vardag. Sedan finns det diagnoskoder som läkarna skriver i sina läkarintyg, och som FK bedömer.
Om en människa blivit sjukskriven av en läkare, har ett intyg som FK godkänner - då ska FAN INGEN gå runt och säga att personen är lat och inte vill jobba. Då ska man vackert acceptera att psykiatern gjorde en professionell bedömning och lita på det. Om personen dessutom haft flera läkare, och alla har sjukskrivit personen, då får man verkligen lita på att det objektivit ÄR en person som behöver vara sjuskriven.
För om man ska börja misstro alla läkare och sluta lita på deras yrkeskompetens - hur skulle världen se ut? "Nej, operera inte min dödssjuka mamma, jag litar inte på att kirurgen vet hur en lever ser ut..." Ibland får man bara acceptera att andra vet bättre, hålla sina nedvärderande tankar för sig själv och inte gå runt och gnälla på folk som är sjukskrivna.
Detta förhållningssätt skulle dessutom ta bort stigmat kring psykisk ohälsa och göra det enklare för personer att återgå till arbete.
Sedan förstår jag inte det här med offerkoftor? Jag har aldrig kunnat jobba en enda dag i mitt liv (förhoppningsvis när jag får en medicin som funkar) och jag fyller 30 nästa sommar. Och visst är det synd om mig som har ett så fuck-up liv att jag aldrig fått möjlighet till något som de flesta andra gör varje dag - jag kan inte ens relatera till hur det är att ha ett jobb, men på samma sätt är det synd om er som inte bär på all den supernyttiga kunskap jag har genomlevt tex. att även den värsta av ångestar går över och att det bara gäller att hålla ut tills det värsta avklingat. För att inte tala om alla spännande livsöden jag mött genom åren, all kunskap och ödmjukhet inför olika psykiatriska diagnoser, ett öppet sinne där jag möter själsfränder oavsett ålder/kön/intressen - och framför allt en kämpaglöd som handlar om livet självt och inte vad arbetsgivaren vill jag ska prestera. Om man aldrig upplevt avgrundsdjup förtvivlan, då kan man inte uppskatta lycka. Jag kan uppskatta lycka, då få perioder jag hittar dit.
På ett sätt tycker jag synd om er, som är så världsfrånvända mitt liv. Även om mitt liv är ovanligt, och ert är "normen". Jag menar, när ni når er 30-40-50-årskris kan jag bara luta mig tillbaka, lägga händerna bakom nacken och säga: "Jepp, det där tog jag hand om som tonåring. Jag vet redan vad som är meningen med mitt liv."
En del behöver bli sjuka på riktigt för att få en tankeställare, för att inse att andra kan må dåligt eller inse att de själva inte mådde så dåligt innan medan andra behöver gå in i väggen rejält för att fatta att de inte mår bra och att de måste förändra något.
Man ska tänka efter riktigt innan man yttrar sej men de som har svårt att sätta sej in i hur andra har det har svårt att förstå varför andra blir sjukskrivna men många av dem brukar också tycka att de alltid har det värre själva och känner sej sämre än vad de egentligen gör. Vissa har lätt för att manipulera.
En del människor som "bara" är en aning deprimerade inbillar sej att de haft det lika tufft som du, du tycker inte att det är rätt att ifrågasätta då?
Det händer ett folk inte får rätt hjälp, det händer att folk inte får hjälp, folk tar livet av sej, och det händer att det visar sej bero på bristande kompetens
Många sjukskrivningar är en konsekvens av att de inte fått rätt hjälp eller inte fått hjälp öht.
Skulle ingen ifrågasatt hade du själv kanske fått jobba eller varit inlåst på psyket, men bristande yrkeskompetens går inte enbart åt ett håll.