Anhörigadoption -Vad krävs?

Det känns som om han gör detta mycket för att skada. Han påstår att han vill träffa dom i snitt 1-2 ggr/år (fast nu vill ju inte barnen det) och då är han så himla på och anklande mot mig som inte hört av mig till honom. Sen som sagt så fort jag nämner Fr så försvinner han igen lika snabbt som han dök upp. Det var två år sedan som jag och barnen träffade hon och barnen har inte heller pratat med honom sedan dess. Det är för tragiskt!

Och läkarna som säger att det är av största vikt att mitt barn har en trygg och stabil vardag...

Som en motfråga till dig då. Hur skulle det inte kunna hjälp?

Som det är nu så känns det bara som att han dyker upp för att kolla oss och inte ens det. Sista gången jag pratade med honom så frågade han inte ens hur det var med barnen utan sa bara att han tyckte att det var länge sen. Jodå, två år är ju det...

Läste på Lawline att om man har ensam vårdnad så behövs inte den andra förälderns medgivande så alltså så kan vi/min man ansöka om närståendeadoption. Det står att den biologiska föräldern har rätt att bli hörd i frågan men inte har något veto.

Min fråga är då vad han ska säga? Att han VERKLIGEN VILL ha en relation till sin barn men inte självmant kan höra av sig till dom, inte ens när dom fyller år, inte svarar när jag försöker att nå honom, vägrar att gå med på att gå till Familjerätten för att få någon rätsida på "umgängesbiten", inte bryr sig om att delta/engagera sig i sitt barns diagnoser/medicin/läkarkontakter. Han VILL träffa dom och vara en del i deras liv men gör inte ett skvatt för att det ska bli så!!!

Ska han skylla på mig för att inte jag jagat honom och för att inte jag tvingat barnen att åka dit (mot sin vilja dessutom) när han inte själv ens kan förklara vart han hållit hus!??

Ha, han som bara gått med på att gå till Familjerätten vid ett enda tillfälle och det var flera år sedan och enbart för att det gynnade honom själv. Det var när han gick med på att ge mig ensam vårdnad så att han skulle slippa att bli inblandad i alla läkar -och skolkontakter kring vår yngsta för det skötte ju jag enligt honom så himla bra på egna hand! Kan tilläggas att han blir bor 20 min bort så det finns inga ursäkter att ta till om att han har långt att köra. Ha, snacka om att känna ansvar och vilja att dela lika på föräldraskapet.

Eller så ska man kanske bara skita i allt vad adoption heter för ett tag och därtill få en ännu större anledning/mer tyngd till en adoption när umgänget drar ut ännu mer på tiden. Jag kanske bara ska fortsätta att punga honom på pengar varje månad för på något sätt så måste det efter några år kännas för jäkligt att gå och betala till några som man aldrig träffar (eftersom man inte själv vill komma till en uppgörelsen i Fr och mittkrav är nu efter så lång tid att vi träffas där). Kanske blir det lättare med tiden att få en adoption att gå igenom då också om han fortsätter att dra sig undan och inte vill gå med på något samarbetssamtal?