Anhörigadoption -Vad krävs?

Vi är gifta och har gemensamma barn också.

Vilka omständigheter ska finnas för att bio-pappans underskrift inte ska krävas?

Det är dom tyvärr inte än på många år, dom är 10 och 12 år gamla.

Tack jag ska göra det.

Han är frånvarande i långa perioder, kan höra av sig med alltifrån 8 månader till 1,5 år men ingenting alls däremellan och vill plötsligt ha helgumgänge efter så lång tid. Sen så får jag alltid skulden för att inte jag hört av mig till honom heller. Barnen känner sig svikna och säger att dom inte känner honom längre och inte vill dit. Det yngsta barnets har Asperger och Adhd och han vet ingenting om hur hen fungerar och har vägrat att följa med till läkarna etc.

När jag flera gånger föreslagit Fr så slingrar han sig och försvinner igen.

Det känns som om han gör detta mycket för att skada. Han påstår att han vill träffa dom i snitt 1-2 ggr/år (fast nu vill ju inte barnen det) och då är han så himla på och anklande mot mig som inte hört av mig till honom. Sen som sagt så fort jag nämner Fr så försvinner han igen lika snabbt som han dök upp. Det var två år sedan som jag och barnen träffade hon och barnen har inte heller pratat med honom sedan dess. Det är för tragiskt!

Och läkarna som säger att det är av största vikt att mitt barn har en trygg och stabil vardag...

Det skulle kännas bättre för då skulle min man få de rättsliga rättigheter som han förtjänar efter allt som han gör och barnen skulle få trygghet i att dom har en "riktig" pappa som dom alltid kan räkna med. Han vill verkligen bli deras riktiga vårdnadshavare och jag och barnen kan känna oss trygga med att dom åtminstone har en bra förälder kvar om någonting skulle hända mig om han blir den andra vårdnadshavaren.

Som en motfråga till dig då. Hur skulle det inte kunna hjälp?

Som det är nu så känns det bara som att han dyker upp för att kolla oss och inte ens det. Sista gången jag pratade med honom så frågade han inte ens hur det var med barnen utan sa bara att han tyckte att det var länge sen. Jodå, två år är ju det...

Pappan har jag tappat hoppet om för länge sen eftersom han inte ens vill gå till Fr och bara hör av sig när han själv vill. Det låter kanske hemskt men det känns snarare som om han är ett ankare som inte låter oss flyta vidare och leva livet som vi vill.

Ja min man är deras pappa i praktiken men det hade känts så mycket bättre för oss alla om han verkligen var deras pappa på riktigt.

Vi kommer att tappa ett underhåll på sammanlagt 38000:-/år men det får liksom vara så. Pengarna är inte det viktigaste utan det är att barnen ska få känna sig trygga i sitt fortsatta liv. Vi har enbart barnens bästa för våra ögon.

Bara det att den biologiska pappan försvinner när han tycker att det blir "jobbigt" säger ju en hel del om vad han känner för barnen och hans roll som pappa.

Han gör ju ingenting för att visa att han verkligen menar allvar heller! Att hålla sig undan hur långa perioder som helst och inte vilja gå till Familjerätten för att diskutera hur ett umgänge på lämpligaste sätt ska läggas upp är inte att vilja anser jag!

Jag ringde honom igår men fick inget svar så smsade honom och frågade om vi ska boka en tid på Familjerätten? Tror ni att jag har fått något svar ifrån honom än? 24 h har gått och han har inte brytt sig om att svara. Han svarar ALDRIG när jag ringer! Ska ju ta det som att han inte är intresserad, jag ska väl knappast behöva jaga honom!?

Hur går jag nu vidare, väntar ytterligare några månader för att "ge honom chansen" att höra av sig eller kontakta Fr direkt och förklara situationen och att då min man vill ansöka om adoption? Magkänslan säger åt mig att vänta trots att jag är jäkligt trött på det!

Jag kanske ska boka innan en tid på Fr och se om han överhuvudtaget dyker upp och om han inte gör det så kan jag prata direkt med dom där?

Läste på Lawline att om man har ensam vårdnad så behövs inte den andra förälderns medgivande så alltså så kan vi/min man ansöka om närståendeadoption. Det står att den biologiska föräldern har rätt att bli hörd i frågan men inte har något veto.

Min fråga är då vad han ska säga? Att han VERKLIGEN VILL ha en relation till sin barn men inte självmant kan höra av sig till dom, inte ens när dom fyller år, inte svarar när jag försöker att nå honom, vägrar att gå med på att gå till Familjerätten för att få någon rätsida på "umgängesbiten", inte bryr sig om att delta/engagera sig i sitt barns diagnoser/medicin/läkarkontakter. Han VILL träffa dom och vara en del i deras liv men gör inte ett skvatt för att det ska bli så!!!

Ska han skylla på mig för att inte jag jagat honom och för att inte jag tvingat barnen att åka dit (mot sin vilja dessutom) när han inte själv ens kan förklara vart han hållit hus!??

Han lägger inte två strån i kors för att det ens ska se ut som om han bryr sig.

Ha, han som bara gått med på att gå till Familjerätten vid ett enda tillfälle och det var flera år sedan och enbart för att det gynnade honom själv. Det var när han gick med på att ge mig ensam vårdnad så att han skulle slippa att bli inblandad i alla läkar -och skolkontakter kring vår yngsta för det skötte ju jag enligt honom så himla bra på egna hand! Kan tilläggas att han blir bor 20 min bort så det finns inga ursäkter att ta till om att han har långt att köra. Ha, snacka om att känna ansvar och vilja att dela lika på föräldraskapet.

Eller så ska man kanske bara skita i allt vad adoption heter för ett tag och därtill få en ännu större anledning/mer tyngd till en adoption när umgänget drar ut ännu mer på tiden. Jag kanske bara ska fortsätta att punga honom på pengar varje månad för på något sätt så måste det efter några år kännas för jäkligt att gå och betala till några som man aldrig träffar (eftersom man inte själv vill komma till en uppgörelsen i Fr och mittkrav är nu efter så lång tid att vi träffas där). Kanske blir det lättare med tiden att få en adoption att gå igenom då också om han fortsätter att dra sig undan och inte vill gå med på något samarbetssamtal?