Hur mycket kunskap har era barn som går i 3an?!

Mina 2 äldre har varit bättre än sådär i trean. Betydligt bättre.

Hon låter ungefär som min son i tvåan och han är definitivt inte i framkant i årskurs 2 heller (snarare tvärtom)

Min dotter skrev och räknade så i ettan. Det låter som ni behöver öva mycket på en nivå som är lagom svår

Nationella proven i åk 3 är mest för att skolan ska se att de är på rätt väg. Fröken har troligen koll på barnet och förhoppningsvis finns ett åtgärdsprogram upprättat för barnet kan ju inte uppfylla de krav som ställts hittills heller.

Min son som går i trean kan den typen av mattetal du beskriver, men det är klart han räknar fel ibland. Gällande skriva så blir stavningen ibland lite fel men som du beskriver ditt gudbarn ligger hen klart efter. Men detta måste ju skolan redan ha uppmärksammat. Har du pratat med föräldrarna?

NP i trean är rätt låg nivå vad gäller svenskan. Även matten är rätt basal. Man kan säga att NP är en slags lägsta nivå och att ett barn i fas bör klara alla delar OM de jobbat med området. Det är ju svårt att förstå symmetrilinje om man inte jobbat med det. Men då syns det på gruppnivå.

Som lärare behöver jag i regel inte NP för att göra bedömning av elever eftersom proven oftast bekräftar vad vi redan vet.

Att i trean inte ha koll på grundläggande stavning i kombination med meningsuppbyggnad och skiljetecken samtidigt som man saknar strategier för 19+5 tycker jag låter som en alarmklocka.

Antingen vet lärarna om situationen och det finns en plan för barnet, eller så "väntar de och ser".

Kolla med skolan så att ni vet. Be även om strategier för hur ni kan hjälpa med läxor. Blir det konfliktfyllt blir det ju kontraproduktivt vilket inte ger så mycket. NP är ingen måttstock. Mer intressant är vilka insatser, utredningar och stödåtgärder han har.

När min son gick i trean hade han precis knäckt mattekoden och läskoden. Han har nu gått ur natur med bra betyg.

Min dotter går i trean. Läsning och stavning är inga problem. Matematiken säger fröken att hon klarar galant, men hemma vid köksbordet är det evigt tragglande av talen. Vet således inte hur bra/dålig hon är på matte egentligen.
Dock tar inte jag så stort på de nationella proven efter beskrivningen om varför de görs.

Tack för era svar. Kanske min oro finns där med all rätt. Föräldrarna skilde sig för 3 år sedan och det är pappan i familjen jag har kontakt med. Mamman är tyvärr speciell och svår att komma överens med.

Jag vet dock inte hur jag ska förhålla mig i fortsättningen. En gång för ca ett år sen var jag där på kaffe när barnet gjorde då 2ans matteläxa och frågade lite löst om det redan då, att det verkade gå trögt osv. Men pappan blev ganska irriterad och hävdade att barnet var ofokuserad, men jag introducerade mynträkning den gången och sen dess har barnet frågat om vi kan göra dennes läxor för att det var roligt den gången, vilket vi ju nu också gör. Men ju mer bekväm barnet blir med mig och läxorna kommer fler :"dumma matte, vill inte" och liknande. Boken slås ihop emellanåt och det gissas mest på olika tal. Blicken är någon annanstans och fokus lika med noll. Jag vet att relationen till denna familj kan lite sättas på spel då det är så känsligt med någon annans barn. Känns svårt att lägga fram det utan det ska uppfattas som "jag vet bätte, än du som förälder". Jag tycker också det är konstigt att skolan isåfall inte uppmärksammat detta men kan ju ske ganska mycket inom "fyra väggar", och inget jag vet. Jag har väl varken skyldighet eller rättighet att lägga mig i egentligen, men barnet står mig nära och jag blir väldigt orolig.

Det där måste ju vara otroligt sent för ett barn i trean. Min dotter går i tvåan och det gör ju betydligt svårare tal än 19+5, det har nyligen börjat med multiplikation, gör tal över 100-gränsen tror jag osv.
I svenska börjar de kunna stava riktigt bra nu, tränar på när det ska vara dubbelkonsonanter osv och punkt och stor bokstav är de oerhört drillade i.