Lesbisk mamma

Jag skrev ju i början av den här tråden om en kollega som blev avskärmad från sina barn när han lämnade sin fru och blev ihop med en man (som han nu är gift med). Trots att han älskade sin man så blev han djupt deprimerad när barnen inte ville ha kontakt utan tog mammans parti. Han blev inte ens bjuden på sin äldsta dotters bröllop. Han försökte ta sitt liv, men lyckades inte.....och då insåg iaf ett av barnen att Pappa var värd att ha kontakt med.

Jag tycker att du via din mormor ska skaffa någon att prata med, och sedan bo hos sina morföräldrar. Prata med din mamma.

Normal reaktion för ett litet barn med skilda föräldrar.

Jag tycker att du ska sluta engagera dig i hur dina föräldrar mår, bara göra tydligt för dem att de har dig, att du älskar dem och umgås med dem båda. Gå inte in i dina föräldrars relation, eller vad de säger och gör. Fokusera bara på att vara deras dotter och ta inte ställning. Döm inte någon av dem. Båda har gjort allt de kunnat. Du kan med säkerhet lita på båda två.

Är ledsen, men varken din pappa eller syster verkar riktigt kloka - och väldigt omogna i sitt tänkande. Jag tycker att din mamma verkar vara en tänkande och klok människa som i det längsta håller dig utanför sitt mående.

Det här blir mitt sista inlägg i den här tråden - det är helt meningslöst att få dig att ta till dig andras situation uppenbarligen....samma sak och tankar ältas om och om igen på repet, utan någon som helst ljusning.

1) fruktansvärt respektlöst av din syster att gå in och läsa mail mellan din mamma och hennes sambo. Du verkar överhuvudtaget inte reagera på det, utan på vad som står i mailen - vilket inte var information som du skulle läsa. Du har alltså inte någon rätt att tycka något alls.

2) Någons besök hos gynekologen är en väldigt privat angelägenhet och inget som NI HAR MED ATT GÖRA. Skäms för att ni överhuvudtaget läst detta!!

3) Om de vill skaffa barn eller ej är deras ensak. Du är 16 år, och ingen har skyldighet att överlägga med dig om en sådan sak. Om ni hade uppfört er normalt mot er mamma och haft ett uns av empati och ödmjukhet så KANSKE hon hade berättat personliga saker för er. Ni har båda uppfört er förjävligt. Jag skulle vara i kris om mina barn hade behandlat mig så.

4) Er pappas uppförande både mot er och er mamma är under all kritik och på sandlådenivå.

Jag har förlorat hoppet om er båda, men hoppas att lillasystern hamnar hos mamman på heltid så att det blir något vettigt av henne åtminstone. Du och systern verkar ju ha spårat ur helt när det gäller självständigt tänkande.

Och jag vet att du anser att du har gjort allt bättre än din syster, inte sagt hagga, inte tagit bort henne från facebook osv, att du inte var den som gick in på datorn och läsye mailen

Men du velar och ger henne inte sitt fulla stöd. Ibland måste man kunna skilja mellan rätt och fel - även när man är 16 år. Och man måste stå upp för de svaga och det man tycker är rätt. Kallas civilkurage - och är en ovanlig, stark egenskap som många tonåringar ändå besitter!!

Och man frågar INTE sin ledsna, nedbrutna mamma som är inlagd på psyket om hon någonsin älskar sitt barn på riktigt..... Det är rent elakt.

Och om ens syster gör något så jävlar omoget som att ägga någons hem så får man bli förbannad på riktigt. Civilkurage!!!!

Din mamma är inlagd på psykiatrisk avdelning. Hon mår psykiskt urdåligt.

Din pappa är den som borde sköta din systers mående. Han är vårdnadshavare. Din mamma är allvarligt sjuk just nu.

Och du lovar henne?[/quote]

Jag undrar också vad er mamma får tillbaka.

Hon ger dig allt och försöker att finnas och stödja Och visa kärlek, trots att hon är livshotande sjuk. Depression och ångest är dödliga sjukdomar. Glöm aldrig det. Det finns faktiskt stor risk att någon tar livet av sig i hennes situation. Vad har hon kvar att leva för? Hennes elake vill inte höra hennes namn, ena dottern ägnar hennes hus och kallar henne pervers hora och vägrsr prsts med henne. Andra dottern kan inte stå upp för henne, och frågar om hon någonsin blivit älskad.

Vad har denna stackars människa kvar?

[/quote]

Här kommer en annan sanning; man slutar aldrig älska sina barn. De är först. Men om ens barn hatar ens livsval, ringer och hotar ens partner och tar direkt avstånd - så här ju barnen gjort valet.

Om ni hade valt att prata med er mamma och lära er VARFÖR hon gjort detta väl och vad hon känt så hade det nog blivit bättre. Ni hade kunnat lära känna hennes partner, med tanke på hur din er mamma verkar så är troligen partnern också jättetrevlig