Sova ihop

"Att inte få känna att dubbelsängen är min, utan bara min sambos och att han delar den med vem han vill?"

Lite märkligt sätt att se på saken, tycker jag. Det är ju hans 6-åriga dotter och inte en kvinna som han träffat av en slump på parkeringsplatsen utanför ICA och sedan plockat med sig hem och lagt på din halva av dubbelsängen.

Lös detta innan ni flyttar ihop. Skaffa större säng i ert rum eller i ungarnas rum eller lös det på ett tillfredsställande sätt för er alla som ska bo ihop.

Mitt yngsta barn var heller inte färdig med samsovningen när jag flyttade ihop med min nuvarande man. Jag var tydlig med att jag inte hade för avsikt att flytta ut henne innan hon var det heller, men min man hade inga problem med att sova flera i sängen så för oss blev det ingen friktion alls kring sovsituationen. Jag hade inte accepterat att det blivit det heller, då hade jag inte flyttat samman utan föredragit att hålla relationen på ett särboplan.

Påven Johanna II

Äldre 10 Nov 10:37

#5

Anonym (sambo?) skrev 2016-11-10 10:32:24 följande:

Förlåt, men det här var lite roligt. Du har alldeles rätt, förstås.

Klart att vi ska lösa det innan vi flyttar ihop! Jag ville bara bolla lite här med vad som är rimligt.

Vi får plats i sängen två vuxna och ett barn. Två vuxna och två barn funkar, men blir trångt. Jag och mitt barn tycker om att sova nära, och för oss är det inget problem, min kille och hans barn tycker om att sova ifred, med mycket luft. För dem är två vuxna och ett barn absoluta max. Min kille vill dock inte att jag stannar kvar när dottern kommer, för att hon inte ska behöva dela säng med mig.

Det får inte plats större sängar i barnens rum om de ska ha någon yta kvar att leka på. Tyvärr.

Jag är absolut för samsovning. Min sjuåring kommer fortfarande ibland, och sover ibland i min säng med mig hela natten, när det bara är hon och jag.

Jag vet plötsligt inte riktigt vad jag tycker att problemet är. Klart att jag kan dela med mitt barn. Jag är nog bara lite trött på att tvingas byta sovplats varje natt när vi träffas med barnen, att aldrig få sova en hel natt. Hade det handlat om att sexåringen kom upp själv och bara kröp ner hos pappa hade det inte stört mig över huvud taget. Det är väl det att det skaver lite att det känns som att jag på något vis får låna hennes plats lite på nåder när hon själv inte använder den, men när hon vill ha den ska jag flytta mig.

Varför ska hans dotter inte behöva dela säng med dig? Är det något som hon själv framfört eller något som han uppfunnit att han tror sig behöva skydda henne från?

Större säng i ert rum då? Och ett bra snack om vad hans oro handlar om.
När vi var nya så tyckte alla ungarna att det var så mysigt att vi flyttade ihop att vi emellanåt var hela flocken på sju personer och två hundar i sängen, och så brukar det nog inte sällan vara i början. Är era ungar svartsjuka på varandra så att det är någon sådan (kanske potentiell) känsla han försöker mota bort?

Påven Johanna II

Äldre 10 Nov 11:00

#13

Anonym (sambo?) skrev 2016-11-10 10:48:54 följande:

Vi provade en gång. Hon blev irriterad när hon vaknade - hon är inte så bra på att hantera förändring och både jag och killen tolkade det som att hon inte gillade att saker inte var som de brukade. Killen tror också att hon kände sig undanskuffad från vad hon anser vara hennes plats. Själv har hon inte sagt något.

Barnen tycker så väldigt mycket om varandra och vill gärna försöka sova ihop. Min dotter vill ligga nära, nära, hans dotter tycker att det är mysigt i början men vill sen ha space.

Det måste väl vara bättre att hjälpa henne att bli bättre på att hantera förändringar än att helt låta bli att utsätta henne för dem. Om så är fallet så kan ni ju inte flytta ihop för det i sig är ju en mycket stor förändring för alla barn.

Om barnen vill sova ihop så låt dem. Kan de ha en stor säng i det ena rummet och använda det andra rummet som lekrum? Så kan de ligga nära varandra medan de slappnar av och innan de somnar och ligga med lite luft emellan när det är skarpt läge för John Blund.

För övrigt så tycker jag att hela relationen låter som upplagd för missnöje främst från din sida. Du räknar upp en rad olika saker som jag tror att du vill visa förståelse för och förmodligen också gör det nu när ni är nya och du är kär, men allt det där låter som saker du verkligen kommer att störa dig på när ni flyttat ihop.

Du skriver att det inte är så lätt att prata med din kille om barnet och att barnet är ett känsligt ämne, men om ni inte hittar ett sätt att kommunicera kring både hans och ditt barn och den gemenskap och de relationer ni står inför att bygga upp så kommer förhållandet att surna och ni vuxna förbittras. Finns otaliga exempel på det på den här forumplattformen.

Påven Johanna II

Äldre 10 Nov 11:39

#18

Mirelllle skrev 2016-11-10 11:34:42 följande:

Det är en knepig situation givetvis. Jag förstår honom på ett sätt, det skapar avundsjuka och sådant om du "knuffar" bort dottern genom att hon inte får sova i sängen. Men kan du verkligen inte stanna kvar? Måste du just du flytta på dig? Kan inte bara din sambo få leva med sämre sömn i dotters säng hellre än att du jämt ska behöva nattvandra mellan sovrum?

Om jag hade vart du, hade jag med ett överdrivet brett leende (för att inte kunna tolkas som negativ) visst bilder på en bredare säng till mannen oxh föreslå att han kunnat köpa en sådan till sin dotter så att han kan sova bekvämare bredvid henne. Eller så hade jag när vi tittat på sängar tillsammans inför lägenheten sagt att han kan väl betala den eftersom att det ändå blir hans säng.

Varför skulle du välja att göra så? Att ha en kommuniktion som bygger på pikar är väl ändå inget att stå efter? Är det inte viktigare att på allvar och med respekt för varandra försöka reda ut sådant som kan komma att stå i vägen för ett harmoniskt förhållande där båda känner sig förstådda, sedda och tillgodosedda?

Påven Johanna II

Äldre 10 Nov 13:55

#31

Själv har jag en 56-åring i sängen.

Påven Johanna II

Äldre 10 Nov 14:15

#33

FrökenKanSjälv skrev 2016-11-10 13:59:25 följande:

Vad säger din sambo om att han måste flytta sig till en annan säng när 56-åringen kommer och vill krypa ner?

56-åringen är min man och han var helt på det klara att det av mina två barn som inte var klar med samsovningen när vi blev ihop skulle sova tillsammans med oss tills dess att hon var det. Hon å sin sida fick också anpassa sig till den nya situationen att min nuvarande man sov tillsammans med oss i sängen. Vi flyttade inte ihop innan alla hade påbörjat sitt relationsbyggande och var bekväma med varandra.

Min poäng var dock att många vuxna har behov av att sova med varandra. Barn har också behov av det, det behovet slås senare ut av ett större integritetsbehov där barnet ofta tycker att det är skönt att sova själv i eget rum. Vid det laget, och innan de är stora nog att ha egna kärleksrelationer, brukar närhetsbehovet fyllas av kompisar som de kramas med och sover med. Förälderns roll på just den delen av arenan spelas ut.

Personligen finner jag anmärkningar om hur navelsträngarna ska klippas löjliga. Det finns förstås fall där barnen inte tillåts bli självständiga, men då är det helt andra faktorer i svang än att barn som behöver det får lov att samsova.

Mina var för övrigt 5 och 7,5 när de förkunnade att de ville sova i sina egna rum.

Sova ihop

INNEHÅLL