*Långt* Hur resonerar Tingsrätten?

Jag har varit i samma sits som du TS med undantag för att mina barns pappa inte ville ha mer umgänge på det vis som ditt barns pappa vill,  men däremot ville han att vi skulle ha varsitt barn på heltid.

Om du förklarar för ditt barn att det pappa säger inte har med dig att göra, som någon skrev ovan, så kommer ditt barn att förstå. (Om ditt barn inte har något förståndshandikapp, men det skriver du inte om)  Så klart är det jobbigt för ett barn att höra skit om sin ena förälder, det är faktiskt barnmisshandel tycker jag men det är troligen inget som tingsrätten lägger den vikt vid som du gör.

Förklara för ditt barn att ibland säger vuxna konstiga saker om de är arga, ledsna eller sårade. Precis som barn kan göra. Ge ditt barn trygghet, var dig själv, jisses, du gör ju inget fel antar jag så låt inte pappans agerande påverka ditt förhållande till ditt barn!

Låt barnet prata med skolkuratorn, denne är bara på barnets sida så det är en bra hjälp för barnet särskilt om barnet blir tillfrågad om denne vill bo mer med pappa. Inget barn vill ju svika en förälder så barnet kommer nog säga det barnet tror att föräldrarna vill höra, det kan alltså bli olika svar till dig mot vad barnet säger till pappan.

Ang umgänge, givetvis bör man ha ett ordentligt schema som man alltid följer. Särskilt när det som i ert fall inte fungerar särskilt bra mellan er föräldrar. Gör ett eget schema som du anser skulle vara bra, vägrar han det får han ge ett förslag osv. Om hans förslag är helt galet så kommer tingsrätten mest troligt inte godkänna hans, samma med ditt om ditt är helt galet.

Förslag på schema (om det inte ska fortsätta som nu):

Varannan vecka, byte på fredagar med hämtning i skolan alt att barnet går hem till 'rät' förälder själv. Fördelen här kan vara att man får en helg på sig att landa i sitt andra hem.

Varannan vecka, byte på måndagar. Barnet hämtas/går hem själv till 'rätt' förälder. Fördelen här kan vara att man får en mysig helg om man får landa under veckan, vilket man gör är beroende på barnet.

Var tredje dag, brukar mest vara för mindre barn. Mån-ons morgon, ons em- fre morgon, fre em-söndag em/måndag morgon.

Två v i taget, brukar många tonåringar föredra, eller tom en månad i taget. Byte på samma vis som för varannan vecka.

Alla lov osv bör också skrivas med i avtalet. Även tider för hämtning/lämning, när och var det ska ske osv allt för att undvika tjafs.

Om allt sen fungerar kan man vara mer flexibel.
Min mans barns mamma tex, hon kan fråga om hon kan få hem sitt barn en dag tidigare ibland om de ska göra något särskilt, byta helg när det är kalas osv och oftast kan vi byta, men det fanns en tid då vi sa blankt nej till alla ändringar för det var JÄMT något hon ville ändra så vi kunde aldrig planera något alls.

Tillägg till ovanstående inlägg: Mina barns pappa sa alltså en hel del elakheter om mig till barnen. Att jag var den som gjort så de skildes (han träffade en ny men men..) att jag alltid var arg på honom och han blev så ledsen. Han la också skuldkänslor på barnen som att han blev så ledsen när de skulle åka till mamma, den äldsta sa han till att hon fick välja själv vem hon skulle bo med och att han tyckte det var orättvist att mamma fick ha båda på nästan heltid osv. vi hade varannan vecka tills han valde att flytta till sin nya och därmed själv säga till att det inte gick med varannan v längre pga avståndet.

Det jag läste nyss om vad du skrev, att barnet blir mer ledset vid lämning hos dig, ja men ha lämningarna på skolan då?

Nej, vi är överens där att flexibilitet är att önska, men i ert fall är det långt tills dess att det kan fungera. Tyvärr. Då är det barnet som får sitta emellan och som får missa ett kalas eller två innan pappan också inser vikten av att kunna byta vid särskilda tillfällen.
Om barnet blir tryggt med pappan så vågar barnet också säga till pappa att hen blir ledsen när hen missar kusinens kalas eller vad det nu är och det tar nog bättre än att du säger det.

Mina barns pappa ansåg att jag hade samarbetssvårigheter eftersom jag inte böjde mig efter hans önskningar precis som han ville. Som ex: Han ringde en dag och sa att jag hämtar ungarna i helgen. (inte hans helg men han hade på eget bevåg missat två helger med barnen) Mitt svar: Nej, det går inte för vi ska bort då. Då hade jag samarbetssvårigheter ansåg han och ringde familjerätten. De försökte tala honom tillrätta men då var de minsann jäviga gentemot mig osv.

Jag sa också ifrån på skarpen när han ringde barnen och sa saker som att visst vill ni till pappa i helgen? Pappa saknar er så mycket och mamma vägrar låta er komma till mig. Det fanns ju ingen sanning alls i det han sa, men det kunde ju inte barnen veta så de kom och grät hos mig.

I dagsläget träffar de inte alls sin pappa, jag vet inte om de har kontakt någonsin faktiskt, en är vuxen, den andra snart vuxen och de sköter det hela själv. Men de bor inte där alls sedan många många år, är aldrig på dagumgänge heller och har inte  varit på länge. Säkert fyra år. Han har bäddat för det själv men han anser att det är mitt fel.

Det är inget att bry sig i, jag har andra saker att ägna mig åt än hans löjlerier, så länge det inte drabbar mina barn så får han hålla på.

Jag upprepar mitt råd om att låta barnet tala med skolkuratorn. Denne står som sagt enkom på barnets sida och kan fungera som länk mellan barnet och föräldrarna. Inte så många barn vågar vara helt ärliga om hur de vill ha sitt umgänge mot sina föräldrar. De vill ju inte såra, de älskar båda och ibland vill de vara lika mycket med båda men vågar inte säga det, ibland vill de bo mer hos den ena men vågar inte säga det heller, av risk för att såra.

En vuxen som då enbart ser till barnets bästa kan vara jättebra för barnet. Mitt äldsta barn fick prata med skolkuratorn då jag ville vara säker på att det barnet sa till mig var det som barnet själv verkligen ville.
Då framkom bla detta att barnet kunde tänka sig att flytta till pappan bara för att hon visste att då fick hon träffa oss båda. Att hon var trygg i förvissningen om att jag aldrig skulle missa ett umgänge eller bara strunta i att komma så som pappan gjorde. Men egentligen ville hon inte, hon ville bo med mig och att pappan skötte sitt umgänge.

Det var det jag trodde, men jag tänkte att det kan ju vara min egen önskan som lyser igenom, för givetvis ville jag bo med mina barn jämt! Skolkuratorn redde ut det hela och det blev så att båda bodde kvar hos mig på heltid.

Fast ingen kan säga hur det blir i ert fall. Det beror på vad barnet säger, vad du säger, vad pappan säger, vad era ombud säger och HUR alltihop sägs.

Barnets rätt till båda sina föräldrar väger alltid tyngre än föräldrarnas önskan om hur umgänget ska se ut. Ska alltid göra det iaf.
Att du vill ha flexibilitet men pappan vill ha strikta rutiner betyder mindre i sammanhanget.

Generellt sett anses det bättre med förutsägbarhet och rutiner än att köra umgänge enligt high chaparallsystemet.