Anonym (Villrådig) skrev 2016-11-05 09:55:08 följande:
Tack för ett svar som faktiskt verkar ha för avsikt att hjälpa. Problemet är att situationen påverkar både barnet och mig. Barnet blir ledset och jag känner att inte jag kan vara mig själv i föräldraskapet längre. Till exempel tror jag att alla föräldrar någon gång blir stressade eller lite irriterade. Det kan jag inte bli för då vänds det mot mig när barnet varit hos pappan.
Sist var det till och med så att barnet på väg till pappan talade om för mig vilken toppenhelg hen tyckte att vi haft. När jag hämtade barnet var hen ledsen och arg för att jag hade varit lite stressad innan vi skulle iväg till ett kalas den helgen... Klart att jag blir ledsen, barnet märker det och det blir en ond cirkel. I en perfekt värld vore jag en perfekt förälder men jag blir påverkad och det i sin tur påverkar min och barnets relation.
ja jag förstår men det är svårt att komma undan det. Det enda sättet är att du själv försöker mörka, så är det bara. Det du kan göra är att skaffa ett stöd genom tex soc, de brukar erbjuda föräldrastöd, där du kan prata om just det här, hur man ska förhålla sig. Ge dig bättre redskap helt enkelt.
Det jag menade i mitt första inlägg är att du måste prata med ditt barn, vara ytterst konkret, kanske ta exemplet du skrev om här, att du märker att barnet kan ha varit på gott humör men efter att pappan sagt något, blir barnet på dåligt humör. Be barnet vara uppmärksam på sådana tillfällen och stärk barnet i hur det ska tänka då. Inte för att man inte kan få lov att vara på dåligt humör men jag tror det är viktigt att ditt barn förstår vad som sker eftersom det är en påtaglig del i hur livet ser ut för just er, just nu.
