*Långt* Hur resonerar Tingsrätten?

Du säger samma sak igen men det är inget svar på frågan.

Du har idag nästan all tid med barnet, eller hur? Hur kan du då försöka få det trovärdigt att han försöker skada barnets relation med dig? Vill du inte att barnet ska få en lika god relation med sin pappa?

Ert barn är gammalt nog att veta vem mamma är och älska sin mamma oavsett vad någon kan påstå om henne. Du skriver själv att barnet är djupt rotad med dig så hir kan du påstå att pappan har möjlighet att påverka er relation negativt?

Vad behöver han samarbeta med dig om? Ge några förslag.

Vad har pappan yrkat på gällande umgänge och boende?

TS, ditt barn är ganska stort. Har du pratat med barnet enskilt och förklarat att du älskar h*n och att när pappa säger sådana där saker så hoppas du att barnet förstår att det inte har med dig att göra? Att det inte kan påverka dina känslor för barnet osv. Det kan man säga utan att det ska låta som skitsnack om pappan. Så pass gamla barn förstår mer än man tror. 

Det jag menar är att fortsätt odla din relation till ditt barn och visa hur oviktigt pappans beteende är (alltså inför barnet). Visa barnet att pappans ord inte påverkar dig (även om de gör det). 

Det man ser mest när man läser det du skriver är ett barn som far illa av att du vägrar låta pappan ha mer tid med barnet. Att barnet blir ledsen av att lämna pappan kan mycket bäl bero på att de får alldeles för lite tid tillsammans.

Du måste lära dig att skilja på dina känslor och barnets rättigheter.

Jag skulle vilja se en sån dom som du påstår finns. Länka gärna!

Saken är den att han är en vuxen man som inte behöver dalta dig eller förklara för ett föratåndshandikappat barn vem du är genom smeknamn och liknelser eller de få ord som barnet förstår. Han kallar dig för N inför barnet. På vilket sätt tar barnet skada av det menar du?

Inte för att vara elak men om det här är vad du har att komma med i domstol, som argument för att begränsa umgänge, så är du körd.

På vilket sätt far barnet illa? Symptom? Vem kan intyga det?

Du verkar vara oerhört känslosam och ovillig att avceptera att du inte är felfri. So what att barnet upptäckte att du var stressad?? Varför accepterar du att barnet utpressar dig känslomässigt över din fullkomligt naturliga reaktion? Det är bara att förklara för barnet att det händer att saker kör ihop sig och att man blir stressad. Det är inget personligt mot någon. För du tar väl inte ut stressen och irritationen på barnet ge om att vara arg och irriterad på hen?

Hir kan du jämföra pappans val att kalla dig vid namn med en mamma som undanhållit papan för barnet i 6.5 år och som låtit barnet förstå att pappan är farlig samt försökt vägra pappan all insyn i barnets liv??? Seriöst?? Det finns inget som du har berättat som ens liknar det där fallet ens med bästa vilja att tolka allt till fin fördwl!

Jag har varit i samma sits som du TS med undantag för att mina barns pappa inte ville ha mer umgänge på det vis som ditt barns pappa vill,  men däremot ville han att vi skulle ha varsitt barn på heltid.

Om du förklarar för ditt barn att det pappa säger inte har med dig att göra, som någon skrev ovan, så kommer ditt barn att förstå. (Om ditt barn inte har något förståndshandikapp, men det skriver du inte om)  Så klart är det jobbigt för ett barn att höra skit om sin ena förälder, det är faktiskt barnmisshandel tycker jag men det är troligen inget som tingsrätten lägger den vikt vid som du gör.

Förklara för ditt barn att ibland säger vuxna konstiga saker om de är arga, ledsna eller sårade. Precis som barn kan göra. Ge ditt barn trygghet, var dig själv, jisses, du gör ju inget fel antar jag så låt inte pappans agerande påverka ditt förhållande till ditt barn!

Låt barnet prata med skolkuratorn, denne är bara på barnets sida så det är en bra hjälp för barnet särskilt om barnet blir tillfrågad om denne vill bo mer med pappa. Inget barn vill ju svika en förälder så barnet kommer nog säga det barnet tror att föräldrarna vill höra, det kan alltså bli olika svar till dig mot vad barnet säger till pappan.

Ang umgänge, givetvis bör man ha ett ordentligt schema som man alltid följer. Särskilt när det som i ert fall inte fungerar särskilt bra mellan er föräldrar. Gör ett eget schema som du anser skulle vara bra, vägrar han det får han ge ett förslag osv. Om hans förslag är helt galet så kommer tingsrätten mest troligt inte godkänna hans, samma med ditt om ditt är helt galet.

Förslag på schema (om det inte ska fortsätta som nu):

Varannan vecka, byte på fredagar med hämtning i skolan alt att barnet går hem till 'rät' förälder själv. Fördelen här kan vara att man får en helg på sig att landa i sitt andra hem.

Varannan vecka, byte på måndagar. Barnet hämtas/går hem själv till 'rätt' förälder. Fördelen här kan vara att man får en mysig helg om man får landa under veckan, vilket man gör är beroende på barnet.

Var tredje dag, brukar mest vara för mindre barn. Mån-ons morgon, ons em- fre morgon, fre em-söndag em/måndag morgon.

Två v i taget, brukar många tonåringar föredra, eller tom en månad i taget. Byte på samma vis som för varannan vecka.

Alla lov osv bör också skrivas med i avtalet. Även tider för hämtning/lämning, när och var det ska ske osv allt för att undvika tjafs.

Om allt sen fungerar kan man vara mer flexibel.

Min mans barns mamma tex, hon kan fråga om hon kan få hem sitt barn en dag tidigare ibland om de ska göra något särskilt, byta helg när det är kalas osv och oftast kan vi byta, men det fanns en tid då vi sa blankt nej till alla ändringar för det var JÄMT något hon ville ändra så vi kunde aldrig planera något alls.

Förstår du inte hur barnet gynnas av mer tid och en bättre relation med sin pappa?

Samarbetssvårigheter som är för stora för att man ska kunna ha växelvis boende är något helt annat än det du beskriver. Ni behöver inte vara överens om allt. Det ni måste vara överens om är att barnet ska må bra.

Eftersom ni inte kan vara flexibla, samarbeta och lita på varandra så kan ni inte heller byta dagar innan allt fungerar utan problem. Det kan ta ett par månader eller flera år men det brukar bli mycket bättre med tiden.

Eller så mår barnet dåligt efter hur du agerar.... Bara en tanke.... 

Tycker du skall ta och tagga ner.... Det du tar upp är inget som är något konstigt från pappans sida... Så ta och lugna dig!

Om du vänder på det och tänker att pappan också har en terapeut som han berättar sin bersion för och där han får bekräftelse i att det är du som saboterar eftersom du undanhåller barnet, vill ta av den lilla tid han har med barnet för att åka på altiviiteter, träffa släktingar osv när du egetligen har 25 dagar per månad när du kan göra sådant medan han har max 6... Hur ser du på det då?

Baserat på vad du skriver, framförallt familjerättens utlåtande, finns det mycket som talar för att tingsrätten skulle ge pappan mer umgänge om han så önskar.