Anonym (Bonusmamma) skrev 2016-11-03 12:58:12 följande:
Orosanmälan har redan blivit gjord och en utredning med. Socialen är fortfarande inkopplade. Skolan lägger ner massa arbete och är jättebra!
Tyvärr så kommer ju ingen fram till något. Vi kräver och vill ha föräldrastöd men får inte eftersom vi bor i fel kommun. Nu fick jag tipset om att ringa familjeenheten i våran kommun och be om hjälp där vilket jag ska göra.
Såklart att han visar att han inte mår bra, men det betyder inte att denna situation är otroligt svår för oss övriga. Jag har själv ringt och pratat med hans socialsekreterare som gav mej rådet att "finnas där" vilket jag försöker men jag är så vilsen och vet inte vad jag ska göra för honom samtidigt som jag mår dåligt över att få så mycket på mig, samtidigt som jag är orolig för övriga barn.
Det skrev jag inte heller. Jag förstår att det är en svår situation för er (och säkerligen en helt orimligt svår situation för barnet). Om det nu är så du menar, du har i så fall glömt ett "inte" i en mening som väl var avsedd att innehålla flera negationer.
Du menar att de utredningar som gjorts av det andra hemmet inte visar några brister på något sätt? Och det finns inga skäl till oro i andra situationer i vilka barnet ingår? För spontant skulle jag säga och tro att det där är en 9-åring som på något sätt utsätts för gränsöverskridande handlingar som barnet sedan återger genom att själv uppträda utagerande och sadistiskt för att på det sättet också själv försöka skydda sig.
På dig låter det som om du lägger mer tid och kraft på problemet än vad barnets pappa gör? Är det så och vad står det i så fall för?
Du skriver att din man och du alltid är ovänner när barnet är hos er. Du upplever att pappan inte hanterar situationerna som uppstår med kraft medan han menar att han gör det. Jag skulle säga att det här verkar vara något som inte går att lösa genom att med kraft slå ner på agerandet, det här kan behöva lösas upp genom att med varlighet och kunskaper gå in och hjälpa barnet att tolka sina egna relationer och reaktioner. Så det är nog bra med stöd för er! I alla händelser är det dåligt för ett barn att de vuxna omkring barnet är ovänner över barnets person och bristande förmåga till andra sätt att föra sig på än det barnet nu har och under lång tid har haft. Det är dessutom dåligt för era andra barn att ni är ovänner om detta. Det er ovänskap signalerar till era andra barn är värre än det de utsätts för av det problematiserade barnet (även om det också förstås kan utgöra en anspänning).
