Orkar inte mer...

Alla kommuner har en familjeenhet där man kan få rådgivning om problem med barnen. Du borde kunna ringa till familjeenheten i din kommun och få råd om hur du kan gå vidare. Jag hade problem med äldsta barnet när syskonet var litet och fick jättebra råd och tips som har hjälpt mig. Innan dess visste jag inte att de fanns.
De håller även kurser och har samtalsgrupper för föräldrar med besvärliga familjesituationer.

Lycka till!

Funderar, du skriver att du är den som varit drivande när det gäller uppfostran (förhoppningsvis med din mans goda minne).
Men nu är mitt tips, backa när det gäller den äldsta och låt pappan ta dusterna. Strunta i att bädda sängen (det gör ingen här hemma till vardags, endast när det är gäster eller när vi gör större städning), låt pappan ta fighten när det gäller tandborstningen.
Självklart ska du säga ifrån när barnet beter sig illa, men resten släpper du och låter pappan ta konflikten.

Funderar, du skriver att du är den som varit drivande när det gäller uppfostran (förhoppningsvis med din mans goda minne).
Men nu är mitt tips, backa när det gäller den äldsta och låt pappan ta dusterna. Strunta i att bädda sängen (det gör ingen här hemma till vardags, endast när det är gäster eller när vi gör större städning), låt pappan ta fighten när det gäller tandborstningen.
Självklart ska du säga ifrån när barnet beter sig illa, men resten släpper du och låter pappan ta konflikten.

Tack! Ska definitivt ringa till familjeenheten och se om dom kan hjälpa oss.

Ja det har min tanke varit med men jag ahr gått mycket per automatik, att säger jag till den ena så säger jag till den andra med eftersom båda ofta är på samma ställe. Det är inte alltid min man är hemma heller och dom dagarna/stunderna känns det som att jag måste trippa på tå.. 

Håller med sextiotalist här. Jag hade backat från alla "måsten" i uppfostran och låtit pappan ta det. Självklart fortsätt markera vid dåligt uppförande och användande av sådant språk som du beskriver men om det är dig han mestadels "går igång på" hade jag helt minimerat de tillfällena så mycket som möjligt.

PS. I mina ögon är "städa rummet och bädda" varannan dag faktiskt mer åt det "orimliga" hållet. Bädda sängen med överkast görs inet alls. Bädda iordning  täcket så det ser fint ut görs när gäster kommer men inte annars. Tvärtom så lämnar vi täckena vikta åt sidan eftersom det hjälper mot kvalster tex. Bäddas sängen efter att man sovit i den så bäddar man även för att kvalstren frodas..

Städning - här plockas det värsta bort på kvällen, och sedan är det väl rimligt att en mer ordentlig städning görs en gång i veckan.

I övrigt - hur gammal är pojken (du har skrivit hen ibland och han ibland, därav jag uppfattar det som en pojk)? 
Får ni inte bukt med detta hade jag inte velat ha mina barn där när han kom. Å andra sidan är det förmodligen pojkens syskon.. Hade det varit dina sedan tidigare hade jag valt att flytta. Gemensamma barn är svårare och syskondelen måste tas i beaktning.. Helt klart är ju att det inte räcker med att säga ifrån. Vad får han för konsekvenser?

Bädda här hemma är i stort sett att lägga upp täcket på sängen, det är inget krav på att lägga lakan rätt osv utan det fixar dom självmant sen framåt kvällen men jag tycker att när man städar så lägger man även iordning på sängen, som sagt så är detta det enda dom gör varannan dag.
Städa varannan dag ja, det är enda gången dom plockar undan skräp som dom dragit in, glas, kläder osv, dom drar inte ut spec mkt saker därför går deras städning av rummet på max 15 min. 
Han är 9 år gammal. 
De vanligaste konsekvenserna är spelförbud och vara inne på rummet, detta har vi tagit upp med berörda insatser som inte kan ge oss något annat råd om vad vi kan göra istället. 

Ahh. När jag läste städning och bädda tolkade jag det som lite ner avancerad nivå :)

Ganska rimliga "krav" då.

Aj.. det känns väldigt grovt språk för en nioåring..

Eftersom du skriver att alla instanser är inkopplade var jag inga bra råd. Annars hade jag nog tyckt han borde få gå och prata med ngn..

Förstår att det kunde tolkas som mer, göra iordning kanske är ett bättre uttryck :)

Han går inte hos samtal med någon, min man har tryckt på om detta jättelänge men mamman tycker inte det.. På nästa möte ska han tjata på om detta igen och lägga fram att han kan gå till skolkuratorn istället så det blir på skoltid vilket kan underlätta och göra så vi kan gå runt mamman. 

Jag förstår inte varför din man inte gör en orosanmälan? Barnet agerar uppenbart ut något och händer inget i ert hem så skulle i alla fall jag vilja att det utreddes vad som pågår i det andra hemmet (och skolmiljö samt eventuella övriga vistelsemiljöer och människorna i desamma).

Det du beskriver här är ju ingen vanlig friktion mellan styvförälder och bonusbarn, det här barnet demonstrerar ju sitt dåliga mående på ett närmast övertydligt sätt och det bemöter man inte med lämpor som har med sängbäddning att göra.

Tycker över huvud taget inte att det låter som om det skulle vara barnet som behövde utredas för eventuell diagnos (och det har ju heller barnet ingen vad jag förstod) utan snarare någon/några i barnets närhet.

Orosanmälan har redan blivit gjord och en utredning med. Socialen är fortfarande inkopplade. Skolan lägger ner massa arbete och är jättebra!
Tyvärr så kommer ju ingen fram till något. Vi kräver och vill ha föräldrastöd men får inte eftersom vi bor i fel kommun. Nu fick jag tipset om att ringa familjeenheten i våran kommun och be om hjälp där vilket jag ska göra.
Såklart att han visar att han inte mår bra, men det betyder inte att denna situation är otroligt svår för oss övriga. Jag har själv ringt och pratat med hans socialsekreterare som gav mej rådet att "finnas där" vilket jag försöker men jag är så vilsen och vet inte vad jag ska göra för honom samtidigt som jag mår dåligt över att få så mycket på mig, samtidigt som jag är orolig för övriga barn.

Och ja dom har sett att mamman inte riktigt är som en vuxen borde vara men dom yttrar sig inte så mycket till oss på den biten. Man har iaf kommit fram till att han inte far illa fys/psy, men något stämmer ju inte och vi kommer ingenstans!

Det skrev jag inte heller. Jag förstår att det är en svår situation för er (och säkerligen en helt orimligt svår situation för barnet). Om det nu är så du menar, du har i så fall glömt ett "inte" i en mening som väl var avsedd att innehålla flera negationer.

Du menar att de utredningar som gjorts av det andra hemmet inte visar några brister på något sätt? Och det finns inga skäl till oro i andra situationer i vilka barnet ingår? För spontant skulle jag säga och tro att det där är en 9-åring som på något sätt utsätts för gränsöverskridande handlingar som barnet sedan återger genom att själv uppträda utagerande och sadistiskt för att på det sättet också själv försöka skydda sig.

På dig låter det som om du lägger mer tid och kraft på problemet än vad barnets pappa gör? Är det så och vad står det i så fall för?

Du skriver att din man och du alltid är ovänner när barnet är hos er. Du upplever att pappan inte hanterar situationerna som uppstår med kraft medan han menar att han gör det. Jag skulle säga att det här verkar vara något som inte går att lösa genom att med kraft slå ner på agerandet, det här kan behöva lösas upp genom att med varlighet och kunskaper gå in och hjälpa barnet att tolka sina egna relationer och reaktioner. Så det är nog bra med stöd för er! I alla händelser är det dåligt för ett barn att de vuxna omkring barnet är ovänner över barnets person och bristande förmåga till andra sätt att föra sig på än det barnet nu har och under lång tid har haft. Det är dessutom dåligt för era andra barn att ni är ovänner om detta. Det er ovänskap signalerar till era andra barn är värre än det de utsätts för av det problematiserade barnet (även om det också förstås kan utgöra en anspänning).

Du får ursäkta, jag är extremt trött just nu så jag hänger inte med i vad du menar på den första delen?
Socialen sa så här (ungefär): Om den ena föräldern brister så är det den andra förälderns ansvar att göra det man kan för att hjälpa sitt barn vilken inkl att kanske anlita ett juridiskt ombud och stämma på boende. Men vi på socialen kan inte ge en bedömning eller utlåtande om vart barnet bör bo.
Och när jag pratade med dom själv så gav min syn och oro på att mamman är väldigt omogen och att jag är orolig för att hon inte kan uppfostra och finnas där på rätt sätt så menar dom att omogenheten har dom redan sett. 
Men i utredningen står det att han behöver stabila vuxna som kan finnas för honom.

Jag lägger nog ner mer tid på att jag sitter och läser runt på internet efter tips och råd, läser böcker i hur man kan hantera barn med problematik osv min man är den som går på alla möten och har alla samtal med diverse insatser annars är vi nog rätt lika på den delen, däremot är det oftast jag som säger till när saker ska göras, när det är dags att borsta tänder osv för min man glömmer ofta bort tiden.

Saken är den att vi försöker prata med honom, vi försöker hantera honom genom lågaffektivt bemötande (vi kommer INTE med någion stor hammare för "att med kraft slå ner på agerandet") när han blir han arg men när han spottar en i ansiktet och skriker håll käften din jävla fitta jag ska fan slå ihjäl dig så är det rätt svårt att bita ihop... Många situationer har även låtit, jag slutar om jag får spela.. När vi då nekat så har det fortsatt med hot osv. Och som sagt, vi sitter alltid ner och pratar med honom efteråt för att hjälpa honom att sortera ut vad och varför detta hänt men han är totalt avstängd, svarar inte och börjar prata om annat. När han säger förlåt låter han som en robot. (Förlåt tycker ju jag är onödigt eftersom man måste känna förlåt)
Och ja vi blir ovänner men efter timmar av skrikande eller en dag med flertal utbrott så är man otroligt trött i huvudet och har inget tålamod kvar... Vilket kanske inte är så konstigt heller..

Vi har som sagt förklarat för både skola (spec,ped osv) och socialen i hur vi bemöter honom och hur vi gör, konsekvenser som blir (ex att vi blir ovänner) att vi ger honom konsekvenser osv och dom har inte kunnat ge oss något råd i hur vi kan göra annars och även förstått att det blir otroligt jobbigt och tär på vårat tålamod. Man springer inte runt med ett leende på läpparna mitt i eller efter en sån här situation. 

Varför bor barnet bara varannan helg och lov hos er?

Jag förstår att det här barnet har det oerhört tufft och att det säkert finns en förklaring till hans beteende. MEN det låter inte säkert för de övriga barnen att vistas i den miljön. TS, du behöver sätta dina barns säkerhet före bonusbarnets mående! Varken de eller du ska behöva vara rädda för våld och hit i sitt hem. Barnet har två föräldrar som får ta ansvaret för att reda ut situationen (och om man läser vad soc sa till er så innebär det att barnet borde bo på heltid hos pappan så han borde ta tag i det för sitt barns skull).

Jag föreslår att ni blir särbo och att mannen bor med dig och övriga barn när det äldsta barnet är hos sin mamma. Om pappan (med hjälp av vård/BUP/soc) lyckas lösa problemet med barnets beteende så kan ni flytta ihop igen. Men just nu behöver de yngre barnen räddas undan våld och hot.

Mamman flyttade från den här kommunen och fick det godkänt trots att min man sa nej

Jag har också tänkt på detta men det känns som att JAG splittrar familjen och att JAG kanske gör situationen värre ????

DU räddar dina barn. DU gör dina barns vardag dräglig.

Det finns ingen annan som ser de yngre barnen. Alla har fullt fokus på vad familjen ska göra för att stötta bonusbarnet, de förtränger hur det drabbar de yngre barnen och dig. Så antingen sätter DU dina barn först och räddar dem ur den här situationen. Eller också så sätter du bonusbarnet först och låter dina barn drunkna i kaoset.

DITT val.