Det blev inget syskon
Jag vet vad barnlängtan och barnlöshet innebär, levde så i många år. När vår son sen föddes levde han bara en dryg månad. Jag vet hur man överlever även det.
Ta ansvar för dig sorg! Den är verklig, svår och kräver uppmärksamhet. Självfallet. Ge den uppmärksamhet. Avsätt tid för Dig där du får möjlighet att sörja ohämmat och ta hjälp av en bra psykolog om du behöver. Prata med din man och försök ordna så att du (och kanske han också) får ordentligt med tid att kunna gå undan och jobba med sorgen.
Det är den ena biten, att ta ansvar för sorgen. Den andra är att ta ansvar för de som behöver dig. Om det behövs så tvinga dig att fokusera på din dotter och din man. Du kommer inte må bättre av att vara "sämst fru och mamma". Det är för jävligt svårt ibland och längtan efter barn är en enorm kraft som kan vara svår att förstå för den som inte behövt kämpa. Men det blir inte bättre av egotrippen. Been there done that. Lär dig växla mellan dina dessa ansvar.
I stunden kan det vara skitirriterande när det kommer någon som kanske haft det ännu lite värre. Men använd dig av det. Det gör jag. Min son är död, jag kommer aldrig få se honom i livet igen. Men jag fick ändå lära känna honom. Många förlorar sina barn sent i graviditeten och får aldrig ens den chansen. Jag är på riktigt tacksam för att jag fick lära känna honom. Och jag har en man som älskar mig innerligt och det är långt ifrån alla som får uppleva det starka band jag och min man har. Jag är mycket tacksam för min fina make. Det stärker mig att tänka så, att fokusera på det jag faktiskt har och lätt tar för givet. Kanske kan det stärka dig också? Och hjälpa dig att fokusera på det Du har. Glädja dig åt det Du har. Men bara om det hjälper dig. Förstås.
Det blir också lättare med tiden. Lättare att förlika sig med sin lott i livet. Din lott låter inte så tokig trots allt. Njut av din dotter.
Styrkekram