IVF på gång i vinter, fler som är i samma läge?

Hej! Jag tar och hoppar in här.

Jag och min kille är oförklarligt barnlösa, konstaterat efter utredning som blev klar i slutet på augusti i år (hade försökt ganska precis ett år då). Har sedan dess gjort två misslyckade inseminationer, under tiden vi står i IVF-kön. Ska göra en trede och sista denna månad är det tänkt. 

Vi har gått via vårdgarantin, då väntetiden i Stockholm där vi bor är nästan ett år lång. Väntar nu på kallelse från Uppsala akademiska. Enligt garantin ska det ju ta tre månader att få en tid, och eftersom vi väntat ganska precis två nu, så borde IVF:en förhoppningsvis komma igång nån gång i vinter... Om vi bara kunde få den där kallelsen nån gång... Vore så skönt att åtminstone få ett datum att förhålla sig till, just nu känns liksom allt så diffust.. Ingen riktigt förklaring till varför vi inte lyckas bli gravida, och ingen aning om hur lång väntan kan bli till IVF:en.

Känner mig också väldigt orolig för att det ska vara något fel som inte behjälps med IVF, eftersom de nu inte lyckas förklara varför vi inte är gravida ännu. Inbillar mig att det skulle kännas lättare om man iaf visste varför, men det gör det kanske inte?

Hursomhelst, den här situationen är verkligen inte lätt att vara i...  så vore skönt att få skriva av sig lite och få prata med några andra som har erfarenhet och förståelse för vad man går igenom!

Ska på första möte med akademiska torsdag nästa vecka, så börjar närma sig nu! Nervös men också skönt att ta nästa steg tycker jag.

Blev lite tidigare än jag trodde, eventuellt hinner vi ju med äp o insättning innan jul, så kommer krocka en del med mycket på jobbet.... Så ute optimalt på så sätt. Hur har ni gjort/tänker göra, pratar ni med chef eller annan på jobbet om behandling? Vet inte hur jag ska göra

Jag önskar jag hade lite lättare att vara öppen, jag tycker snarare det är skönt att folk inte vet. Eller alltså vissa funkar det helt ok med, men sen finns ju andra vänner som man känner att man får ledsna ögonen av så fort man ses. Jag har väl egentligen inga problem med att folk känner till det, men jag vill kunna ha kontroll över när jag vill prata om det, och inte behöva vara rädd att få frågor om hur det går etc. Ibland är jag bara alltför skör för att orka med att svara utan att bryta ihop och ibland vill jag bara fokusera på helt andra grejer i livet än ttc. Därför kan jag uppskatta att umgås med folk som inte har en susning om vad vi går igenom (dock folk som inte har eller planerar att skaffa barn då helst). Då är fokus ju liksom nån helt annanstans automatiskt och man får mer upp ögonen för hur mycket annat man har i livet som är kul och bra!

Jag tror inte jag kommer säga till så många alls när vi gör själva behandlingen faktiskt, så få som möjligt egentligen. Det är framförallt för att jag vill kunna smälta resultatet av behandlingen innan någon hinner undra hur det har gått. Och så känner jag nog vare sig det blir positivt eller negativt.

Hej

Jag hoppar gärna in här. Jag är 37, bor i gbg och har en tarmsjukdom som gör att jag har svårt att bli gravid på naturlig väg. Vi har inte skyddat oss på över 4 år. Eller jo. Ett år fick jag inte bli gravid pga allvarlig bukoperation.

Nästa torsdag ska vi till sahlgrenska på första IVF-besöket. Så spännande att det drar igång! Men samtidigt är jag så sjukt rädd... Om det här inte lyckas så är det kört... Nu är vi framme vid det sista hamlstrået och det skrämmer skiten ur mig. Vill bara vara glad, men rädslan tar över. Just nu hatar jag så mycket att en del får barn så lätt. Jag vill också ligga och sen plussa! Inte behöva en extern bebisfabrik.

Ser att fler av er är där vi är i processen. Det är skönt att läsa er väg.

Men vet ni- jag antar att det beslutas om vi ska göra långa el korta protokollet nästa vecka, men hur snabbt drar allt igång sen?

Sorry att första inlägget blev lite neggo :)

Imorgon är det dags för vårt första möte på IVF-kliniken. =)

Lycka till! :)

Snart är det dags för mig att börja med nässprayen (6 jan) nu närmare man kommer dessto mer orolig börjar jag bli och får dom där tråkiga tankarna som, "tänk om det inte lyckas även denna gången" och att man ska in i den här karusellen för fjärde gången...gaah många tankar som snurrar så skönt med lite jullov nu iallafall att ladda batterierna.

Tänkte även passa på att fråga hur gör ni på jobbet,jag tänkte eftersom man kmr vara borta ganska ofta berättar ni för chefen? Jag jobbar som lärare och är lite osäker på hur jag ska göra. Jag berättade aldrig dom andra gångerna jag gjorde ivf det var en ganska stor stress att vara borta så mkt. Tänkte kanske berätta denna gången men osäker som sagt.