• sextiotalist

    Jag har väl rätt att kräva planering i mitt eget liv?

    Det var också diskussioner om sådant när sambons barn kom i den åldern. Där skippade sambon mamman som mellanhand och pratade med barnen direkt. Ett par dagar innan ville han ha besked (där ett kanske var tillräckligt). Hade de sagt nej, vi kommer inte och de sedan ändrade sig, så fick de finna sig i att vi hade annat för oss.

    Så mitt tips är att snacka direkt med killen.

  • sextiotalist
    Anonym (...) skrev 2016-10-19 22:44:31 följande:

    Barnet bör ha rätt att komma och gå som han vill hemma hos sin pappa. Du har givetvis alltid rätt att säga vad du tycker om saken, men något lagstöd i att kräva någonting finns inte, dvs du kan bara "kräva" det pappan går med på. Han borde enl mig inte gå med på ett krav att barnet skall berätta flera dagar i förväg om när han har lust att dyka upp.

    Däremot borde pappan inte heller släppa allt vad han har för händer för att pojken kommer hem till er. Städa förråd kan ju dock vänta.


    Här hade de riskerat komma till ett tomt hus
  • sextiotalist
    Anonym (Prio 1) skrev 2016-10-20 11:21:20 följande:
    Men man älskar ju sina barn antingen de är små, tonåringar eller vuxna.. Man kanske vill umgås med sin 13-åring så ofta man får tillfälle, och inte bestraffa barnet för att det vill komma lite mer spontant.
    Och om barnet känner sig straffad för att pappan ( i det här fallet) inte släpper allt vad han har för händerna och umgås på det sättet som bara barnet vill, då finns det nog redan en del problem att ta tag i.

    Jag anser att det är väldigt viktigt att barn och föräldrar får möjlighet att umgås på egen hand, men inte alltid och inte på bekostnad av andra.

    Hade det varit hemma hos oss, då hade städningen pågått även om sambons barn kommit över. Eventuella roliga aktiviteter hade fått vänta tills det man hade påbörjat avslutas.
  • sextiotalist
    Anonym (Prio 1) skrev 2016-10-20 11:43:12 följande:
    Hade jag haft så lite tid med mitt barn under uppväxten som vh, vilket verkligen inte är mycket, så hade jag utan svårighet kunnat släppa dammsugaren och dammvippan, om barnet ville komma på spontanvisit. Städning hade inte prioriterats vid sådana tillfällen.  Och hade jag varit bonusmamman, så hade jag tagit över städandet själv -  utan problem.
    Hade min sambo (ja det var han som hade barn sedan tidigare) resonerat så, då hade jag också skippat städningen och låtit honom avsluta den själv när han ville. Jag hade hittat på något roligt själv.
    Hade detta upprepat sig, då hade han inte haft någon sambo längre.

    Men nu var inte sambons barn så som personer, de kunde tom hugga in och hjälpa till om det var en sådan situation (i varje fall ta hand om sin lillebror så det gick snabbare att bli klart), förutom något år då de var väldigt pubertala, men då var inte bio eller något annat aktuellt heller, då var det bara kompisar som gällde. Dvs den situation som uppstod hos ts hade inte uppstått hos oss.
  • sextiotalist
    Anonym (Fia) skrev 2016-10-21 10:00:02 följande:

    TS, ditt bonusbarn börjar bli tonåring med ett eget socialt liv utanför familjen. Det innebär en omställning för alla. Som förälder är man van vid att bestämma över familjens tid, att kunna boka in saker och så får barnen följa planeringen. Plötsligt är barnet en tonåring som börjar styra över sin egen fritid och inte längre accepterar förälderns planering. Självklart blir det jobbigt för oss föräldrar att ändra vårt beteende och vår inställning till hur barnet ska "lyda". Man får försöka se det som att barnet tränar sig inför vuxenlivet och stötta barnet i dess utveckling. Naturligtvis ska man inte låta sig bli helt överkörd men man behöver släppa in tonåringen i planeringen och balansera mellan allas önskemål.

    Att er tonåring ändrar planer i sista sekund är helt normalt. Att din man släpper allt och anpassar sig helt efter tonåringen är däremot inte helt normalt. Han hade kunnat välkomna tonåringen och ni tre tillsammans hade kunnat resonera om hur länge ni skulle röja i förrådet innan ni gjorde något roligt istället. Dvs pappan kunde ha gjort både dig och tonåringen delaktiga i planeringen för resten av dagen. Och resultatet hade förmodligen blivit att alla tre hade känt sig nöjda.

    Se det här som en erfarenhet ni kan lära er av, prata med din man om hur ni skulle kunna göra nästa gång. Barnet växer upp och utvecklas, och då gäller det att som vuxen hänga med i utvecklingen istället för att fortsätta med ett förhållningssätt som funkade för några år sedan.


    Så är det. Det har vi också gott igenom. Men den som då hade det svårast att vänja sig var deras mamma. De skulle vara hos oss vh, men det blev ju tråkigare och tråkigare eftersom kompisarna befann sig ett par mil från oss och att vänta på skjuts när deras vanliga hem låg några hundra meter bort var inget som de ville.
    Men vi valde att låta dom, och att då kolla med oss innan, komma när det passade dom mer. Det kunde innebära att de kom tre helger i rad, men kanske bara en kväll, ibland båda, ibland bara den enda, en var här en kväll, den andra kom nästa dag. Ibland kunde det dröja tre veckor innan de kom.
    Men det vi krävde (eller snarare min sambo, deras pappa) var att de hade minst ett dygns framförhållning och att de även kunde acceptera att det inte alltid gick.
  • sextiotalist
    Anonym (Känner igen) skrev 2016-10-21 13:17:35 följande:
    Känner igen detta, och det verkar vara väldigt vanligt. Jag, mamman, MÅSTE alltid orka, det tas för givet. Jag har inget val, inte ens om jag är sjuk. Medan pappan alltid har möjlighet att välja bort sitt helgumgänge om han "känner sig lite risig", "har tenta", "har haft mycket på jobbet", "ska ha besök av en vän och det kan bli en del sprit" etc. etc.. Bland annat därför tycker jag att det är fel att pappor generellt ska ha lika rättigheter som mammor.
    Min sambo hade mer än gärna haft sina barn halva tiden, men exet gick inte med på det (det var rätt länge sedan, så det var inte alls lika självklart som idag att ha barnen halva tiden var). Och då får man också räkna med att det hem som de är mest i är det primära hemmet och man hälsar mer på hos den andra föräldern.

Svar på tråden Jag har väl rätt att kräva planering i mitt eget liv?