Anonym (Fia) skrev 2016-10-21 10:00:02 följande:
TS, ditt bonusbarn börjar bli tonåring med ett eget socialt liv utanför familjen. Det innebär en omställning för alla. Som förälder är man van vid att bestämma över familjens tid, att kunna boka in saker och så får barnen följa planeringen. Plötsligt är barnet en tonåring som börjar styra över sin egen fritid och inte längre accepterar förälderns planering. Självklart blir det jobbigt för oss föräldrar att ändra vårt beteende och vår inställning till hur barnet ska "lyda". Man får försöka se det som att barnet tränar sig inför vuxenlivet och stötta barnet i dess utveckling. Naturligtvis ska man inte låta sig bli helt överkörd men man behöver släppa in tonåringen i planeringen och balansera mellan allas önskemål.
Att er tonåring ändrar planer i sista sekund är helt normalt. Att din man släpper allt och anpassar sig helt efter tonåringen är däremot inte helt normalt. Han hade kunnat välkomna tonåringen och ni tre tillsammans hade kunnat resonera om hur länge ni skulle röja i förrådet innan ni gjorde något roligt istället. Dvs pappan kunde ha gjort både dig och tonåringen delaktiga i planeringen för resten av dagen. Och resultatet hade förmodligen blivit att alla tre hade känt sig nöjda.
Se det här som en erfarenhet ni kan lära er av, prata med din man om hur ni skulle kunna göra nästa gång. Barnet växer upp och utvecklas, och då gäller det att som vuxen hänga med i utvecklingen istället för att fortsätta med ett förhållningssätt som funkade för några år sedan.
Så är det. Det har vi också gott igenom. Men den som då hade det svårast att vänja sig var deras mamma. De skulle vara hos oss vh, men det blev ju tråkigare och tråkigare eftersom kompisarna befann sig ett par mil från oss och att vänta på skjuts när deras vanliga hem låg några hundra meter bort var inget som de ville.
Men vi valde att låta dom, och att då kolla med oss innan, komma när det passade dom mer. Det kunde innebära att de kom tre helger i rad, men kanske bara en kväll, ibland båda, ibland bara den enda, en var här en kväll, den andra kom nästa dag. Ibland kunde det dröja tre veckor innan de kom.
Men det vi krävde (eller snarare min sambo, deras pappa) var att de hade minst ett dygns framförhållning och att de även kunde acceptera att det inte alltid gick.