Jag har väl rätt att kräva planering i mitt eget liv?

Hej!

Är gift med en man som har en 13 åring.
Barnet har bott och bor hos sin mamma på heltid sen hen var liten. Pappa helger varannan helg.

Sen några månader tillbaka har barnet börjat strunta i att komma till oss. Vi förstår att kompisar i den åldern spelar en mycket större roll nu och att umgås med föräldrar och övriga vuxna kanske inte känns så lockande.
Mamman uppmuntrar ej till barnet till att åka hem till oss, vad jag har förstått.

Pappan ( japp min man ) är en mes som inte vågar stå upp för vad han tycker och känner, biomamman har uppfattar det här som att han inte bryr sig om barnet kommer till oss eller inte, och det har varit ganska mycket tjafs och diskussioner mellan dem.
Men hur mycket ska man tjata på en 13 åring? Att ringa 4 dagar i veckan och fråga om hen vill komma i helgen så vi kan umgås, tycker jag är väl någon form att man bryr sig?

Nu till mitt bekymmer. I några månader har barnet kommit när hen känner för det. Barnet kan ringa kl 18 en fredag em eller kl 10 en lördag fm och fråga om hen kan komma idag?
Vi har alltid sagt ja, även ställt in bokade saker för vår familj bara pågrund av att vi mer än gärna att barnet ska komma hem till oss.

Men nu efter ett halvår så börjar jag känna mig irriterad och trött att man inte kan planera i förväg iallafall några dagar innan om man ska komma eller inte.

När jag har tagit upp det här med pappan, han håller med mig och han har vidarebefordrat det vidare till mamman som tyckte att jag inte hade någon talan i den här, trots att min man sa tydligt till henne att VI önskar.

Men.. alltså det här är ju min familj och mitt liv det påverkar... jag har väl rätt att be om få planera vårt liv och helger? Eller blir jag den elaka och hemska "bonusmamman" nu?!