Mina föräldrars syn på att vara sjuk

Hade min 2,5-åring vaknat och varit lite hes utan feber, sagt aj och pekat på handen, så hade jag ändå skickat honom till förskolan. Jag väljer att tro att TS föräldrar gjort en bedömning på hur väl de känner deras son och bestämt att han var frisk nog, trots vad han säger.

Jo hade han varit hängig så hade jag bedömt att han skulle vara hemma, men ts föräldrar gjorde bedömningen att han inte var tillräckligt sjuk.. Jag tycker det är lustigt att båda föräldrarna skulle göra den bedömningen felaktigt.

Och att han sov hela dagen kan jag inte heller veta om han verkligen var dålig. Av erfarenhet av 15-åriga pojkar så vet jag att många av de som spelar dator har en tendens att sitta uppe på nätterna och spela. Kanske var det så att föräldrarna hört honom sent på kvällen trots att han skulle upp tidigt nästa dag.

Jag vet att det är förutfattade meningar och ts faktiskt kanske ligger hemma med mer ont och feber idag men jag gav ett svar baserat på hur jag läste inlägget. Hade det skrivits annorlunda hade jag säkert gjort en annan bedömning.

Och av egen erfarenhet brukar det halsontet man vaknat med vara betydligt mildare senare under dagen.

Jo man går ju efter sina egna erfarenheter. Själv så har jag alltid tyckt det varit riktigt tråkigt att få ett sista minuten samtal om sjukdom, och väldigt ofta sett denne personen fullt frisk på sociala medier eller annan stans görandes något annat. Så mina erfarenheter är annorlunda och jag har nog lättare till misstro.

Men ts skriver också att mamman tyckte det var lustigt att han kunde stå och prata med henne om han var så sjuk, där antar jag att han står och försvarar sig, och har man begynnande halsfluss har jag också svårt att tro att han kan stå och argumentera om han vart så dålig några timmar tidigare. Hade han legat kvar i sängen och sett sjuk ut tror jag inte heller mamman hade stått kvar och "gapat" på honom. Men jag vet inte, föräldrarna kanske bara är riktigt dåliga föräldrar, jag väljer att tro och hoppas att det inte är så.

Det är jobbigt att jobba TS. Det är därför det kallas jobb.

Det är jobbigt att jobba TS. Det är därför det kallas jobb.

Jag själv tycker det är svårt att säga att halsont definitivt utvecklas till sjukdom, därför tycker jag man kan kliva upp och börja dagen och ev gå hem om det blir värre, istället för att stanna hemma för man kanske är sjuk. Nu påverkas inte arbetsplatsen då ts bara var på prao, men när man är anställd kan det ställa till med många problem för sina arbetskamrater när man stannar hemma då och då för man tror sig ha sjukdom på gång.

Du har blivit hemskickad när andra går till jobbet, men då gick ju du också till jobbet? Och blev hemskickad.. precis som de andra kunnat bli om de bedöms som sjuka?

Haha... ja du, pröva mitt jobb en dag så ska du få se på jobbigt. Jag utövar triathlon runt om i världen och lever på spurtpriser och sponsorer. Jag kan säga att det är jobbigt!

Jättebra för dej att du kan vara hemma vid halsonda. Men skriv det och tipsa TS istället! Det finns ingen anledning för dej att hoppa på mej. Jag utövar triathlon, marathon, ultravasor osv. och lever på prispengar och sponsor kontrakt. Jag har inte den möjligheten att klaga även om jag spyr blod. Kroppen är fantastisk och man klarar mer än vad man tror!

Som arbetstagare så får jag ge min åsikt.

Här blir vi vansinniga då arbetskompisar är hemma för minsta lilla, råkar dom hosta 2 gånger så är dom hemma resten av veckan.
Har dom halsont ja givetvis borta minst 2 dagar..

Sen så vet jag att ringer man in och sjukskriver så är man mer sjuk än vad man egentligen är...

Men tror du att man strävar efter att vända hamburgare på donken eller dela ut tidningar tidigt på morgonen? Visst, finns säkert de som gillar dessa jobben men oftast är det jobb man tar/får i början av arbetslivet i hopp om att utvecklas. Ska man säga upp sig för att man "inte gillar sitt jobb"? Det ser nog bra ut på meritlistan. Alla har inte lyxen att jobba med det dom älskar, Långt ifrån alla. Kul att du trivs på ditt jobb, och alltid har gjort. Och en arbetsgivare talar inte för alla, jag har haft många arbetsgivare som blivit flyförbannade när de en lördagkväll måste hoppa in o jobba för att de inte hittar ersättare till "sjuklingen". Jag är övertygad om att dessa personer hellre låtit denne jobba med halsont än att själva stå där.

Du verkar anta att alla har ett liv som ditt, men så är det inte.

Som arbetsgivare anser jag att en del människor sjukskriver sig allt för lätt och att det dels handlar om en personlighetsfråga men också om en generationsfråga. 50-,60- & 70-talister sjukskriver sig mindre ofta än personer födda på 80- och 90-tal. Där är det betydligt mer fokus på "men jag då, är det inte viktigast att jag mår bra" och betydligt mindre av kollektivt ansvarstagande. Beklagligt att man inte tycker att det är värt att ge det där lilla extra för att inte sätta sina kollegor och verksamheten i skiten!

Och för att ingen ska skrika högt så...

Nej, jag vet att det finns undantag. Det finns det alltid.
Ja, det finns sjukdomar man ska vara hemma för. Magsjuka och hög feber exv.

Som människa (och arbetstagare) så är min erfarenhet att de allra flesta fall av halsont är inte halsfluss. Bara man kommer igång så brukar man må bättre efter en stund. Dessutom är det inte fel att ta sig en Ipren eller liknande och göra ett försök att arbeta. Så länge man är noggrann med handhygien och inte hostar eller nyser sina kollegor rakt i ansiktet så är risken för smitta inte större än inne på ICA eller på bussen.

Vad gäller arbetsmiljön så finns det inte alltid en koppling mellan frånvaro och arbetsmiljö. Det är ett direkt felaktigt antagande som dessvärre späs på av dagens regler inom socialförsäkringssystemet.

Dessutom har arbetsgivaren givetvis alltid det yttersta ansvaret för arbetsmiljön men som medarbetare och anställd så har man ett ansvar att dra sitt strå till stacken. T.ex. genom att vara på jobbet så långt det är möjligt, göra ett gott arbete och bidra till den gemensamma psykosociala arbetsmiljön på ett positivt sätt.

Det är nog mycket olika frånvaro beroende på atbetsplats. På din atbetsplats drabbas endast den som är sjukskriven, och får mer arbete, så en dag hemma är inte värd lika mycket då den skapar mer stress och ångest över vad man har att göra på jobbet. I restaurangbranchen så drabbas endast medarbetarna och arbetsgivaren bortsett från löneminskningen. För vissa är en "ledig dag" värd en dags inkomst, då blir andra dagen nästan obligatorisk för då får man en ledig dag och betalt.

Det är helt olika situationer, och eftersom att arbetsgivaren inte drabbas (förutsatt att den anställde gör vad den skulle när den kommer tillbaka), utan faktiskt sparar pengar men ändå får lika mycket jobb gjort på din arbetsplats så blir det inget problem om någon är borta ett par dagar.

På en annan arbetsplats måste arbetsgivaren ringa in annan personal, betala sjuklön och samtidigt betala full lön för den inringda. Det blir ett stort problem om detta görs ofta.

Jag tror också att arbetarna på din arbetsplats är lojala, men också mycket för deras egen skull.

Jag är för övrigt 80-talist (sent 80-tal), och kan relatera mycket till det arbetsgivare och arbetstagare skriver angående att synen på det kan vara en generationsfråga.

Jag tycker inte heller man ska gå till jobbet när man är sjuk, men där kommer generationsfrågan in kanske.. Det finns de som anser att de är sjuka om de vaknar med huvudvärk. Kan man jobba obekymrat genom att ta en alvedon så tycker jag man ska det. Mina erfarenheter av folk från min generation är att vissa tar hellre en "sjukdag" efter en partykväll än att gå till jobbet med lite bakfylla - även om de gillar jobbet. Jag upplever mer nonchalans och har lättare till misstro.

Det jag menar är att frånvaron inte alltid har en koppling till arbetet. Men det tycks vara en väl utbredd sanning att man bara kan vara hemma "i onödan" pga arbetsmiljön. Själv tror jag att det lika ofta beror på hela livssituationen. Exv att alla ska arbeta heltid, ta hand om familj, vara en bra hustru/man/älskare/älskarinna, en god vän, träna och sköta om sin kropp, laga snygga måltider som man kan lägga ut på FB (och äta förvisso), ta hand om sin gamla mamma osv i all evinnerlighet.

Jag fick själv diagnosen depression för tre år sedan och läkarens första påstående efter att hon skrivit ut läkemedel var "Jag tänker sjukskriva dig från arbetet i två veckor till att börja med". Hennes helt felaktiga antagande var att det var att det var det som skulle få mig att börja må bättre. Jag frågade om hon kunde sjukskriva mig från mitt övriga liv vilket hon inte kunde. Så jag fortsatte jobba och arbetade mig långsamt från den sortens liv jag levde och nu mår jag så mycket bättre. Och kvar på samma arbetsplats är jag ff.

Det är alldeles för förenklat att säga att människor som är hemma lite för ofta och för lätt är det för att det är dåligt på jobbet.

Vilken tur att det är jag och inte du som tar beslut om mitt liv!

Och för att återgå till TS: Jag tycker att Ts borde tagit en ipren och givit det hela ett försök. Känner mig inte särskilt säker på att TS föräldrar skulle beskriva situationen och sitt eget beteende på samma sätt som TS gör. Har själv just nu två tonåringar och de är inte alltid särskilt nyanserade i sina beskrivningar av vuxna (exv oss föräldrar). Det var inte jag heller när jag var tonåring...

Om man bortser från din högst personliga erfarenhet att folk sjukskriver sig för lätt så är det inte alls så att alla mår bättre efter att ha kommit igång. Jag är systemutvecklare och har jag en "färsk" förkylning är det meningslöst för mig att försöka jobba för det funkar helt enkelt inte (jag mår sämre och får inget gjort). Min chef är inte heller pigg på att bli sjuk (vi är fem pers i ett ganska litet kontor och tre av oss har småbarn) så han uppmuntrar folk (klokt nog) att stanna hemma vid sjukdom. Hälsan ska gå före arbetsplatsens behov.