Mina föräldrars syn på att vara sjuk

Som arbetsgivare anser jag att en del människor sjukskriver sig allt för lätt och att det dels handlar om en personlighetsfråga men också om en generationsfråga. 50-,60- & 70-talister sjukskriver sig mindre ofta än personer födda på 80- och 90-tal. Där är det betydligt mer fokus på "men jag då, är det inte viktigast att jag mår bra" och betydligt mindre av kollektivt ansvarstagande. Beklagligt att man inte tycker att det är värt att ge det där lilla extra för att inte sätta sina kollegor och verksamheten i skiten!

Och för att ingen ska skrika högt så...

Nej, jag vet att det finns undantag. Det finns det alltid.
Ja, det finns sjukdomar man ska vara hemma för. Magsjuka och hög feber exv.

Som människa (och arbetstagare) så är min erfarenhet att de allra flesta fall av halsont är inte halsfluss. Bara man kommer igång så brukar man må bättre efter en stund. Dessutom är det inte fel att ta sig en Ipren eller liknande och göra ett försök att arbeta. Så länge man är noggrann med handhygien och inte hostar eller nyser sina kollegor rakt i ansiktet så är risken för smitta inte större än inne på ICA eller på bussen.

Vad gäller arbetsmiljön så finns det inte alltid en koppling mellan frånvaro och arbetsmiljö. Det är ett direkt felaktigt antagande som dessvärre späs på av dagens regler inom socialförsäkringssystemet.

Dessutom har arbetsgivaren givetvis alltid det yttersta ansvaret för arbetsmiljön men som medarbetare och anställd så har man ett ansvar att dra sitt strå till stacken. T.ex. genom att vara på jobbet så långt det är möjligt, göra ett gott arbete och bidra till den gemensamma psykosociala arbetsmiljön på ett positivt sätt.

Det jag menar är att frånvaron inte alltid har en koppling till arbetet. Men det tycks vara en väl utbredd sanning att man bara kan vara hemma "i onödan" pga arbetsmiljön. Själv tror jag att det lika ofta beror på hela livssituationen. Exv att alla ska arbeta heltid, ta hand om familj, vara en bra hustru/man/älskare/älskarinna, en god vän, träna och sköta om sin kropp, laga snygga måltider som man kan lägga ut på FB (och äta förvisso), ta hand om sin gamla mamma osv i all evinnerlighet.

Jag fick själv diagnosen depression för tre år sedan och läkarens första påstående efter att hon skrivit ut läkemedel var "Jag tänker sjukskriva dig från arbetet i två veckor till att börja med". Hennes helt felaktiga antagande var att det var att det var det som skulle få mig att börja må bättre. Jag frågade om hon kunde sjukskriva mig från mitt övriga liv vilket hon inte kunde. Så jag fortsatte jobba och arbetade mig långsamt från den sortens liv jag levde och nu mår jag så mycket bättre. Och kvar på samma arbetsplats är jag ff.

Det är alldeles för förenklat att säga att människor som är hemma lite för ofta och för lätt är det för att det är dåligt på jobbet.

Vilken tur att det är jag och inte du som tar beslut om mitt liv!

Och för att återgå till TS: Jag tycker att Ts borde tagit en ipren och givit det hela ett försök. Känner mig inte särskilt säker på att TS föräldrar skulle beskriva situationen och sitt eget beteende på samma sätt som TS gör. Har själv just nu två tonåringar och de är inte alltid särskilt nyanserade i sina beskrivningar av vuxna (exv oss föräldrar). Det var inte jag heller när jag var tonåring...