Hon tog hans barn??

Han har hur som haver umgängesrätt o har således rätt att träffa barnet de efter överenskommelse med mamman har dom gemensam vårdnad har har ännu mer rättigheter Men om hon nekar han rätten att umgås med barnet är de ett brott och hon kan då bli av med vårdnaden helt. Är de så dom har gemensamvårdnad kan han begära varannan vecka osv om han vill mm

Varannan vecka?

Då kommer han att få flytta om det ska fungera.
Jag tror inte att mamman kommer att flytta direkt,

Hade han verkligen varit intresserad av att umgås med sitt barn hade han kunnat driva frågan via familjerätt och tingsrätt för att få ett fastställt umgängesschema. Processen kan vara rätt krävande och det skulle behövas en del uppoffringar för honom för att lösa umgänget rent praktisk.

Men döm honom inte för hårt. Att driva en tvist är väldigt krävande och långt ifrån alla tonåringar är tillräckligt mogna och envisa för det. Men det är inte för sent. Han kan börja driva frågan om umgäng nu.

Konkreta råd:

1. Han ska kontakta familjerätten i kommunen där barnet är skrivet för de ska sköta samarbetssamtalen.
2. Har de inte gemensam vårdnad så bör han kämpa för det OM han är engagerad i sitt barn på riktigt.
3. Han ska se till att ett umgängesavtal med bestämda dagar och tider.
Dock så är det BARNET som har rätt till umgänge med honom, inte tvärtom.
Han bör vara beredd på att det är han som åka/betala kostnaderna fast han kan få till att mamman ska betala hälften eftersom avståndet överstiger 10 mil.
3. Vill han ha varannan vecka så måste det fasas in försiktigt och då får han vara beredd på en flytt då barnet börjar skolan om några år.

Under graviditeten så får hon flytta som hon vill, inget faderskap finns ju fastställt (annars skulle ju vilken kille som helst kunna påstå sig vara pappa och hindra ex eller nån random tjej från att flytta vart hon vill)

Förstår också att hon flyttade närmare sin familj om hon saknade stöd från honom, inte lätt att vara ensamstående

Har dom delad vårdnad? Hon får automatiskt ensam om dom inte var gifta men de går att skriva papper på det men hon har ingen skyldighet att ge honom det, vill han ha det måste han stämma henne på delad vårdnad (eller ensam)

När barnet är litet så är de bäst med ett boende och kortare umgänge, så då är de jävligt svårt med umgänge så långt ifrån varandra

Men nu när barnet är 4,5år så borde han definitivt kunna få till kanske umgänge någon helg här och där för att sen utöka, men de kräver att han engagerar sig, kanske stämmer på delad vårdnad, får till ett avtal och kanske betalar hälften

Om han tar de vidare och stämmer på ensam så kan hennes flytt vara en nackdel då hon försvårat umgänge men samtidigt har iaf jag full förståelse för henne! Hade gjort samma sak för att få stöd av familj om pappan inte var ett stöd.

Så tog hon hans barn.. nja, när hon flyttade var de ju inte ens säkert hans barn och hon gjorde de hon ansåg bäst för henne och barnet (stöd från familj under graviditet/förlossning/småbarnsåren)

Är ju inte säkert att han skulle ha vart ett stöd, tagit ansvar eller träffat barnet mer om hon hade stannat

Han behöver inte flytta för varannan vecka försen Barnet börjar skolan. Men ja berättade bara va han har rätt till osv om de är så action hindrar han från att träffa barnet är de en jurist som ska kopplas in inte familjerätten då familjerätten bara är en frivilligorganisation o de som beslutas e på frivillig basis av bägge föräldrar alltås inget man behöver gå på möten osv me om man sj inte är intresserad av de meddelas en jurist kan dra de till domstol osv

Om han inte försöker/försökt o gjort handfasta saker som föreslagits t ex i inlägg 4, så är det kanske som TS befarar. Att han kör offerkofta o skiter i det hela.

Bra TS att du inte svalt allt han säger med hull o hår, utan funderar o ifrågasätter!

Om mamman har enskild vårdnad så blir umgänget på mammans villkor eftersom det är hon som har bestämmanderätt över barnet. Men pappan är inte rättslös för det. Om han är missnöjd med mammans beslut så kan han stämma henne på gemensam vårdnad och mer umgänge. Domstolen kan då döms till pappans fördel. Han kan få igenom gemensam vårdnad vilket ger honom lika stor bestämmanderätt över barnet. Och han kan få dom på utökat umgänge som mamman då måste acceptera.

I praktiken måste han dock vara villig till att pendla för umgängets skull. Av förståeliga skäl blir umgänget glesare om barnet bor långt bort. När barnet lär känna sin pappa och blir lite äldre kan barnet dock följa med sin pappa och tillbringa exempelvis loven hemma hos honom.

Separerade föräldrar som inte kommer överens kan vända sig till familjerätten som finns i varje kommun för att få hjälp med att enas kring ett lämpligt umgänge. Förmodligen bästa stället för din pojkvän att vända sig till i första hand. Det är en frivillig instans men gratis.

Nu har jag ingen som helst erfarenhet av sånt här. Men hur kommer det sig att han inte har flyttat närmare barnet ännu? Vilken vettig människa som helst skulle ha gjort allt för att få vara nära sitt barn. Jag skulle iallafall ha offrat ALLT för mitt barn. Det låter ju som att han inte är helt ärlig mot dig.

Det finns vettiga föräldrar som inte flyttar efter den andra föräldern. Det går faktiskt att vara förälder på distans också.

Visst går det. Men vem vill det? Vem vill träffa sitt barn enstaka gånger per år när man kan bo nära och ha barnet varannan vecka? För mig är det inte vettigt.

Det är skillnad på vad man kan och vill. Skulle du flytta oavsett omständigheter?

Han har rätt att träffa barnet. men när barnet är så litet så är det han som måste åka till barnet. naturligtvis blir det inte så ofta om det är 70 mil dit.

Om man har gemensam vårdnad så kan inte den ena föräldern flytta hur som helst, men för att det ska bli gemensam vårdnad när man inte är gifta så måste mamman skriva på ett papper. Vägrar hon det har hon enskild vårdnad och kan flytta som hon vill med barnet.

Men herregud. För att få vara med sitt barn så gör man väl vad som helst! Klart man hade flyttat närmare. Hur kan man inte göra det?

Det är lätt för dig att säga som antagligen lever ett helt annorlunda liv än den killen.

TS skrev ju att barnet föddes när killen var "sent i sina tonår". Han kanske tom gick kvar på gymnasiet och bodde antagligen fortfarande hos sina föräldrar.

Visst kunde han ha flyttat efter tjejen och barnet efter studenten men vi vet ju inte till vilken typ av stad hon flyttat. Även om killen hade velat kanske det inte är så lätt att fixa bostad och försörjning när man knappt gått ut skolan. Han kanske hade kommit in på universitet i en annan del av landet och ville gå utbildningen för att säkra sin framtid.

Det finns massor av förklaringar till varför han inte kunde flytta 70 mil för att som 19-åring(?) bli deltidspappa (i bästa fall) till ett barn som inte var planerat med en mamma som inte är samarbetsvillig. Tycker inte du ska vara så snabb att döma innan du vet vilka omständigheterna är. Kan ju tom vara så att tjejen blev gravid med flit och aldrig hade några planer på att låta killen vara involverad - hon kanske använde honom som ofrivillig spermadonator.

Vi vet alldeles för lite för att dra några slutsatser mer än att killen var minst 5-6 år yngre än tjejen (om inte mer, kanske tom ett "barn" själv om han inte fyllt 18!) och att man därmed kan kräva liite mer ansvar från hennes sida.

Jag förstår att han känner det som att hon tog hans barn.

Han hade kanske inte ens tagit studenten. Det är inte så lätt för en ung vuxen att fixa regelbunden pendling 70 mil. Kanske måste pröjsa boende också ifall han inte fick bo hos mamman. Kände han sig välkommen öht? Vill mamman att han ska vara delaktig? 

Att flytta efter... ja, det är ju lätt att säga utan att veta några omständigheter. Var bor mamman? I en avfolkningsort där det inte finns jobb eller utbildningsmöjligheter? Eller i en storstad med bostadsbrist? (och allt däremellan så klart)

Om han flyttar så har han inget socialt nätverk som kan hjälpa honom. Nåt som alla föräldrar skulle behöva, men i synnerhet unga föräldrar enligt min erfarenhet. 

Allt är inte svart eller vitt. I mångt och mycket är problemställningen den samma som för mödrar som fött barnet i pappans hemtrakter och vill flytta hem. Stora skillnaden är att de redan har enskild eller gemensam vårdnad per automatik och oftast är boendeförälder. Pappan måste ofta kämpa för att få gemensam vårdnad och/eller boendet. 

Tips til ts: Driv inte på honom att engagera sig om det nu inte är så att han verkligen vill engagera sig. Det kan bli jobbigt för bade honom och barnet om han egentligen inte vill.

Med det sagt, vill han ha mer umgänge och är en vettig person så kommer han absolut att få till det. Du har fått bra tips I tråden ovanför. Han bör först prata med mamman om att de ska göra upp mer regelbundet schema för umgänge, krånglar hon så ber han om hjälp hos familjerätt och till sist kanske gå till tingsrätt för att få fastställt umgängesschema.

Jag har goda vänner, de har tre barn tillsammans och han har en nu artonåring från ett one night stand. Den stora flickan bor mer än 70 mil bort med sin mamma. Men under hela skoltiden har hon varit ofta under loven hos mina vänner. Finns rätt manga lov under året som kan passer för besök på 5-7 dagar och på sommarlovet kan man ju ha 2v.