whattodowhattodo skrev 2016-10-12 12:22:18 följande:
Jag är också bulimiker och det är så svårt. I måndags hetsåt jag men har valt att inte spy trotts ångest. Jag försöker tänka "jaja jag kanske går upp ett kilo nu, men vad gör det? jag orkar inte hålla på såhär."
en fråga, hur blev du frisk från bulimin?
för mig har den alltid funnits i perioder snarare än konstant tillstånd, vilket gjort att jag i "friskt" tillstånd inte reflekterar över det, men när jag krashar och får tillbaka tendenserna tänker jag att jag måste skaffa hjälp.
Jag blev sjuk när jag var 14 år och hade därefter perioder med aktiv och latent sjukdom tills jag var 25 år. Nu är det 3 år sedan senaste recidivet som utlöstes av en hemsk konflikt med min svärmor. Jag kan inte säga att jag aldrig skulle trilla dit igen, men jag är idag mamma till två små tjejer på 4 år och 8 månader och jag skulle inte kunna förlåta mig själv om de förstod vad jag gjorde. Dessutom har jag stärkts i uppfattningen om att min kropp är värd att älska eftersom den fött och ammat två barn och att den behöver tas om hand för att orka. Tändernas skador skrämmer mig också. Har aldrig sökt hjälp. Kommer att söka hjälp om jag blir sjuk igen. Kanske söker ändå för att komma till rätta med mina negativa automatiska tankar kring kropp och mat.
Att som du gjorde i måndags stanna i ångesten istället för att kräkas är viktigt. Till slut lättar det ju.