Fler med pseudotvillingar som vill byta erfarenheter?

Hoppas gärna in här.

Vi har två barn, en tjej på två år och en son på sex månader. Helt fantastiskt men ibland vill jag bara gå hemifrån för att få lite tid att tänka och lugn och ro.

När sonen föddes skedde förlossningen så snabbt så vi födde honom hemma. Som tur var hade mina föräldrar hunnit komma så de tog hand om dottern. En intensiv start som var lite jobbig då vi aldrig riktigt hann bearbeta eller prata ordentligt om det. VI åkte hem samma dag och dagen efter fick storan 41 graders feber och sen blev hela familjen sängliggandes i två veckor. Och vips så var pappaledigheten slut! :( Det tog med andra ord ett tag för oss att komma in i vår nya situation.

Jag tycker det flyter på hyfsat dagtid nu för tiden. Hade önskat att lillkillen tyckte bättre om att sova själv dagtid. Han ligger gärna i babybjörnen atlernativt i en gåendes vagn. Med andra ord svårt att göra så mycket annat. Peppar, peppar har det blivit lite bättre sista tiden. Men dagsovningen med storan funkar uselt. Hon brukar somna i sin säng efter en stund där men lagom när hon börjar somna till börjar lillebrorsan låta och då hoppar hon upp direkt och vägrar sova. TIll slut blir hon övertrött och inte alls rolig och det slutar med att jag får slita på alla kläder och dra ut vagnen. Jag inser efter en del kämpandes att det nog är så det får bli. Kostar för mycket att fortsätta kämpa. Hur har det funkat för er? Tips mottages tacksamt!!

Den lille somnade väldigt bra i sitt babynest när han var mindre och sov med två, tre uppvak. Dock sista två månaderna har det blivit sämre och sämre. Somnar bara med amning och många uppvak. Pappa sover med dottern som har sovit helnätter sedan strax innan sonen föddes. Önskar uppvaken var färre för den lille och att vi kunde söva bägge på en förälder. Som det är nu är vi båda låsta till hemmet under nattningen.

Ja, det var en rivstart in i tvåbarnslivet kan man säga! :) Stora är på förskola tis-tors men måndag och fredag är typ att pappa går upp med stora omkring 6.00. Då brukar han ha bägge så jag får sova en stund till (lillen sover sådär just nu). Vid halv åtta-åtta väcker han mig och går ut med våra två hundar medan jag äter frukost efter att ha lekt en stund med stora. Stora brukar oftast äta något litet med mig. Sen brukar jag försöka ta mig ut en sväng på förmiddagen. Vid elvatiden går jag in och börjar fixa lunch till oss bägge. Oftast några rester alternativt något färdigt. Försöker att inte planera att behöva fixa käk - för mycket som stor på spel! :) Efter käket kommer utmaningen - sömnen! Några gånger har jag lyckats genom att ligga i sängen med bägge men många gånger har den lille somnat men lagom när han börjar vakna till så börjar stora somna in och han väcker henne. Lagom kul. Ibland har jag kört med vagnen på balkongen och hon somnat men sista kortet är att gå ut och gå. Funkade lättare när man slapp klä på alla sina kläder. Efter sömnen (om vi inte redan gått ut) blir det en promenad med hundarna. Stora går oftast själv då. Sen är vi inne de timmar som är kvar till pappa kommer hem. Han fixar då maten till oss alla och sen är det dags för kvällen. Jag lägger den lille och han den stora.

Min mamma har vid några måndagar flexat ut vid 11.00 och hjälpt till med läggning och eftermiddagen. Behöver jag säga hur skönt det är?! :) Pappan jobbar heltid men har en del semester kvar som han kommer börja plocka ut när han kan på fredagarna. Han har tagit en hel del flex vilket börjar visa sig på flexsaldot!

Jobbigaste har helt klart varit sovstunden och när Lillen har sina perioder då han vägrar att ligga själv helt och hållet. Då är det bärselen som gäller och han har fått hänga på. Han har hängt både upp och ner men verkar nöjd så länge han får vara där. Förskolan har tittat lite konstigt på mig när jag har satt på stora tjejens skor med honom hängandes. Men vad ska man göra?! Han har inte heller varit en sån som sovit i timmar utan tyckt att 30 minuter i bärselen funkar finfint... :/
Sen när båda skriker på varsitt håll - då står min hjärna helt stel och blir handlingsförlamad. Peppar, peppar så har det blivit lättare nu när Lillen har börjat sitta upp och att den store kan prata och förstå mer. Lillen underhåller sig själv lite bättre. Vår stora har också varit väldigt duktig även om hon har haft sina utbrott. Jag har prioriterat ner mig själv till typ plats åtta och fokuserat på henne så fort jag har haft möjlighet. Inkluderat henne i det mesta jag gjort med lillen. Men det är inte lätt. Jag hade önskat att vi hade vetat att det skulle vara så här tufft så vi hade kunnat planera in mer ledigt tillsammans.

Ja, två småhundar på 13 och 11 år. Jag skulle nog inte rekommendera någon i vår situation att skaffa hund men de fanns ju liksom här innan. VIssa gånger har vi låtit hundvakten ha dem några dagar eller våra svärföräldrar så att hundar och vi kan få vila lite.

När min äldsta var fem månader fick jag diagnosen Hashimotos. En underfunktion i sköldkörteln. Det här hade jag läst kunde påverka möjligheten till att bli gravid så när mina värden blev mer normala började vi köra utan skydd med tron om att det skulle ta en stund. Och ärligt talat, hur ofta hade vi sex egentligen? Men det spelade visst ingen roll för gravida blev vi, snabbare än tänkt.

Jag och min syster och även min man och hans syster är väldigt nära i ålder så det har säkert påverkat vår önskan att få tätt. Jag pratade med en annan förälder på förskolan och hon sa att hela första året var extremt jobbigt men att det sen blev lättare. Jag lever på den! :)

Den stora kan ha sina stunder då hon är hårdhänt. Hon blir ofta väldigt ivrig och kan lätt lägga sig på honom. Vid några tillfällen har hon gett honom en liten tjuvsmäll när hon blivit för svartsjuk men som tur var händer det sällan. Vi kan inte lämna dem ensamma för hon är för liten för att förstå vad hon gör. Täcke över huvudet, gungar babysittern så hela han studsar osv. Snällt tänkt men ack så fel det kan gå...

Hur gamla var era nu? Tycker han om att hjälpa till? Kan det underlätta? Nu måste jag nog sluta för storan har satt sig på lillen i babysittern. Och han bara skrattar. Lillasyskonen blir nog mer tåliga tror jag! :)

Oj, 14 månader! Ja, det förstår jag är tufft. Vid 14 månader kan de ju göra en hel del själv men ändå inte (talar utifrån min erfarenhet med Livia). Det blir en del spring och koll på dem små liven vid den åldern. På så sätt var det mer tacksamt i åldern Livia är i. Hon kan greja mycket med sitt utan att jag behöver vara där som en hök hela tiden. Ett tag hade hon dille på att stoppa allt i munnen. Inte så kul! Smart tror jag att låta honom hjälpa till och känna sig delaktig. Tror det minskar antalet konflikter. Låter som ni har en smart grabb! :)

Har ni någon som kan gå in och hjälpa er ibland? Bara att få ta en promenad tillsammans utan barnen, eller en bit käk kan ju göra tillvaron lättare. Sömnbristen har varit det som orsakat mest konflikter i det här hemmet. Ingen av oss funkar bra utan sömn. Jag blir mycket "mörkare i sinnet", lättare att gråta, att bli arg och svårare att ta tag i saker. Nu när den lille sover dåligt är det pest. Vi har nu börjat ge lite välling och ersättning o hoppas det hjälper. Hur blir du?

Sömntipset för oss har varit vagnen och sätta fast henne i selen. Det är som att hon vet att hon inte kommer loss och därför också kan slappna av bättre. Ibland kan välling funka, även om jag är lite emot det. Men är det kris så är det. Paddan funkar sådär för oss. Hon börjar mest blippa runt på en massa olika och känns som hon går upp mer i varv. Så tyvärr inga direkta knep... tyvärr.

Suck! Skrev ett långt svar häromdagen men det försvann på oförklarligt sätt. Har inte hunnit svara förrän nu.

En stor eloge och styrkekram till dig som får bära på 11 kilo!! Måste va tungt. Har tyvärr inga tips att ge. Livia har varit svår i perioder men hon har mer haft svårt att komma till ro. Hon har dock aldrig velat bli buren. Hon har ibland tagit upp till en timme men aldrig längre. Det gör ju som du säger, att det blir svårt att lägga båda. Livia sov sin första helnatt strax före att lillebror kom, dvs hon var 1.5 år. Dessförinnan vaknade hon mellan 1-3 ggr per natt och somnade om först med välling.

I helgen är första gången med ordentlig egentid. Jag ska bo på hotell med en kompis medan min sambo och hans föräldrar tar hand om barnen. Ska bli så skönt men samtidigt lite kluvet. Den lille har aldrig sovit utan mig och snuttar gärna på natten. Men behöver verkligen sova. Min sambo fick ha helgen själv hemma medan jag åkte iväg till mina föräldrar. Det är ju ett handikapp att jag inte vill lägga själv (har aldrig försökt och kommer inte heller göra det på ett tag). Man behöver hjälp så fort den andre ska göra något. Mina föräldrar har haft båda i någon timme men inte mer. Tror de kommer klara det men det tar mer emot att be om den hjälpen. Kan era föräldrar ta varsin? Alternativt bara ett par timmar? Det kommer ju bli lättare ju äldre de blir. Klen tröst när man är mitt uppe i det.

Just nu har Livia kommit in i fasen ta allt från lillebror. Han kan inte leka med ngt förrän hon är där. Suck! Än så länge tar han det men kan se bråken framför mig. ????

Vad skönt att höra! Här går man och försöker säga mantrat "det blir bättre, det blir bättre" i huvudet de dagar/timmar/minutrar det är kaos. Känner såväl igen känslan med att den äldste kommer i skymundan. Vår yngste sover gärna inte själv, då blir det bara 10-15 minuter här och där och bara hattigt.

Varför blev det bättre när det blev bättre? Var det deras utvecklingsfaser eller ngt annat?

Jodå, den där natten kunde jag leta efter bland stjärnorna. På tisdagen blev lillen sjuk, 40 graders feber. Endast amning (vägrade allt annat) och närhet till 100 % som gällde. På torsdagen hade det fortfarande inte släppt trots Alvedon så vi åkte till barnakuten med honom. Ett virus blev diagnosen och de beordrade oss en högre dos Alvedon än vad som står på förpackningen. Ungefär samtidigt som han blev sjuk började vår äldsta hund att halta och så hittade vi en knöl så det blev veterinären med henne på torsdagen. Kan säga att förra veckan inte gick till historien som en av de roligaste.... Som tur var var knölen bara en fettknöl och haltandet hade hon troligen fått genom att få ngt under tassen så hon kämpar fortfarande på (hon är 13 år vår lille tik). Med andra ord så kändes det inte riktigt rätt att sova borta. Däremot så gick jag på ansiktsbehandling under dagen och bio på kvällen. Första gången någonsin som jag gick ensam på bio men kände att jag behövde vara lite med mig själv. Skönt att få lite lyxtid ialla fall.

Den enda egentid vi tagit oss var när vi var iväg med jobbet förrförra veckan och bowlade och åt mat. Vi jobbar på samma ställe så vi passade på att få lite "egentid" i några timmar. Kändes lite märkligt men skönt att få göra något vuxet tillsammans. Att få ett vuxet svar när man ställer en fråga!

Haha! Vad skönt ändå att han säger tack tack!! Här sägs det "Ias" och sen bara tar hon. Nu har han börjat reagera med att bli ledsen. Hon kontrar då med "inte meningen". Ibland är det så man ler åt det där.

Något positivt som hänt är att den store har somnat två gånger själv i sängen medan jag varit utanför!! Vet inte hur det gick till. Jag ger henne lite lite välling så hon har något att varva ner med. Och helt plötsligt sov hon!! :) :)

Åh, känner igen det där. Med Livia var det hur jobbigt som helst i början när vi lämnade henne. Gick och tränade och sprang alltid hem för jag var så stressad. Hon grät mycket första gångerna men det blev bättre och bättre. Hon fick mer och mer stunder där hon var glad och till slut kunde de trösta henne. Idag har hon en helt fantastisk relation till mina föräldrar så hon verkar ha klarat det där utan alltför stor skada. Jag är lite splittrad till hur man ska göra. Känns det inte rätt så ska man strunta i det! Det kommer tillfällen längre fram! Jag gick upp så mycket i vikt och behövde verkligen komma ifrån så jag fick bita ihop och köra! Efter några gånger blev det lugnare!

Var de hemma hos er eller hos sig? Får för mig att det kan va lättare om de är i hemmamiljön.

Fråga igen på måndag! Har inte lagt själv någon mer gång! Men just nu får vår lille inte va ifred en sekund. Påfrestande för hela familjen då vi måste skydda honom från storasyrran. Hon verkar mer avis nu än tidigare och har börjat slå honom mer medvetet. ????

Ge det lite tid så kommer det ge med sig med föräldrarna. Det kan jag nästan lova. Kanske att hon känner av allas osäkerhet också och det gör det hela värre? Tycker det låter klokt som du gör - är nära dina föräldrar men själv håller henne.

Ja du, önskar jag hade ett klockrent svar på hur vi säger ifrån. Det vi gör är att vi säger nej, tar bort henne och så får hon säga förlåt. Vi har en liten ramsa vi använder oss av: "i den här familjen klappar, pussas och kramas man - inte slår". Den används även när hon försöker slå oss. Ett nytt fenomen som jag tror kommer från dagis. Hon typ ger en lavett mot axeln. Sen har hon börjat kasta saker också... suck! Hur gör ni? Har ni ngt bra knep? Märker ni skillnad om ni spenderar mer tid med honom?

Jag vet inte. Får för mig att det blir bättre när jag spenderar mer tid och uppmärksamhet på henne. Efter att lillen var sjuk blev hon överjäklig mot honom. Hon pratar om honom konstant, när jag hämtar på förskolan är det honom hon hälsar på men ändå kan hon reagera not honom starkt. Antar att det är normalt men känns sådär. Tycker att de börjar få lite utbyte redan nu. Efter att han började sitta mer själv. Så blir bättre och bättre. Igår satt de i hallen efter att jag klätt av den ytterkläderna och Livia satt och pratade med lillebror. Då kände jag ett hop inombords! ????

Hur gör ni när ni klär på? Vem får kläder först? Vi bor i lgh så ngn blir varm och kinkig...

Vi har två småhundar och även om vi måste vakta henne när hon är nära dem märks det att hon har lärt sig att vara med djur. Klappar andra hundar väldigt försiktigt. Och hon älskar våra två hundar! Pratar ofta om dem och ger dem gärna godis.

Så kul med en liten häst!! Livia testade att rida i somras och hon verkade tycka det var väldigt kul!! Rider han också eller leder han honom än så länge? Å traktorer verkar va ett säkert kort! ????