Efter ma vill inte sambon ha fler barn

Kan det vara så att han är så ledsen efter missfallet att han inte vågar försöka igen?

Jo visst är han rädd att det ska hända igen, verkar ha snöat in på de negativa tankarna (vilket ju är lätt gjort), men det är inte en tillstymmelse till "Vi får se när vi har allt detta bakom oss". Utan det är verkligen ett bestämt ställningstagande gällande att "skaffa" ett tredje barn. Han är nöjd. Punkt slut liksom. Vilket ju inte var fallet när jag råkade bli gravid. Men nu när jag inte längre är det är det plötsligt en helt annan visa. Han är dock ledsen att jag blir så ledsen och besviken. Men kan jag bli annat..?

Och jag vill väl inte att han går med på det bara för att jag är ledsen.

Kan tillägga att jag är 35 år, och det inte riktigt går att tänka att om 1-2 år kanske..? Så tiden är inte på vår sida, även om jag verkligen inte vill stressa fram någon ny graviditet på x antal månader.

Vi blev gravida med ett fjärde barn, trots p piller. Det var inte planerat alltså... och inte välkommet tyvärr.. men barnet kunde ju ej rå för det liksom... inte någon av oss heller... det bara blev ändå. Jag var beredd på att det kunde bli missfall mycket väl, i vårt fall hoppades jag väl faktiskt det... det var så "olämpligt" och jag var klar med bebisar, och fadern ville abort..... :( vilket jag inte kunde förmå mig att göra! Jag lade det i Guds händer, och Han gjorde ett litet barn av detta som nu är tre år.

Men hade det blivit mf så hade jag ansett det vara meningen också. Då hade jag inte försökt att få ett barn till då graviditeten inte varit tänkt att bli till av oss.

Jag tror att du ska först vara lycklig för de två fina barn du har, och försöka ha det bra tillsammans med din man! I vårt fall blev det separation.... pga barnet som inte var planerat. Men jag lät "naturen"/Gud bestämma om livet skulle leva eller inte. Känns därför rätt ändå.

Graviditeten var inte planerad skriver du. Kanske var han "färdig" med barn redan innan? Att ändå vilja behålla ett barn som trots allt blir till fast man inte tänkt sig fler är ju trots allt något annat än att aktivt försöka få till stånd en graviditet.

Oavsett så har det gått några dagar bara. Mycket känslor är i omlopp efter ett missfall och man vet inte hur man känner om någon vecka, någon månad. Skynda inte på något utan ge er chansen att gå vidare från det som nu hänt. Först därefter behöver ni ta beslut om framtiden och om hurvida ni ska försöka få fler barn eller ej.

Vi blev tvugna att prata ut om detta igår, och tyvärr har han verkligen bestämt sig att han är klar med småbarn och inte vill ha fler. Hjärtskärande för mig som ju måste rätta mig efter detta svåra beslut trots min längtan efter en tredje. Självklart är jag ju så lycklig över de två underbara jag har och gör allt för dem. Men trots detta en stor sorg över det som inte blev och aldrig kommer bli...

Så kan livet bli...

Jag ville från unga år ha en STOR familj. Jag tänkte mig nog ungefär ett fotbollslag, hälften av varje sort. Vi fick barn, en "festprisse". Det var det bästa som hänt MIG, och jag tvingades ta ansvar för mig själv och vår lilla familj.

Jag ville gärna fortsätta familjebygget, men det ville inte min (då) sambo. Hon hade  inte ro att satsa på oss.

Nästan 10 år senare fick hon ett starkt behov av fler barn. Då hade jag insett att MIN dröm aldrig skulle uppfyllas, i alla fall i det förhållandet.

Plötsligt blev vårt tidigare varma ( heta? ) sexliv enbart fokuserat på befruktning. Ju mer hon jobbade på den frågan, dess stelare och ansträngdare blev livet till dess det inte fanns mycket värme och njutning kvar.

Till slut gav hon upp. Olyckliga omständigheter hade förstört vår möjlighet till fler barn på "naturlig" väg.

Försök inte TVINGA genom din dröm, var oerhört glad och tacksam för det du fått, förstör inte det som är BRA för att det skaver och irriterar att det inte blev som du hade önskat.

Bättre EN men ett Lejon......och då har man ju råd att ge sitt enda barn hus, bilar och annat som hon behöver.........

Hur såg planerna ut före denna oplanerade graviditeten? Planerade ni att skaffa fler barn framöver, men inte just nu? Eller hade han redan sagt att han inte ville ha fler?

Eftersom vi inte skyddade oss förutom"säkra perioder" så var det inte otänkbart med ett till om det nu skulle råka bli. Dörren var alltså inte helt stängd även om vi inte än såg oss som 3-barnsföräldrar. Sen ändrades våra känslor helt när jag blev gravid, det var bara lycka.

Vi planerade ett tredje barn, efter två mf och ytterligare ett års försök som inte blev något sa min man nej. Jag sörjer detta varje dag och det har snart gått 1.5 år. Vet inte hur sorgen ska försvinna.

Jag förstår att det känns jobbigt. Men det är livet.

Det ingår i livet att bli besviken, känna sig lurad ibland, ledsen, tänka på det man kunde ha.... osv osv. Det känner alla, jag lovar. Det finns alltid något som varje människa önskar vore annorlunda, alltid något.. Du har TVÅ egna fina barn (hur många avundas inte det?) du har en man, ni är en hel familj! :) Hur många önskar inte att de hade det.... SE vad du HAR. :) Var glad för VAD du har. Det är en gåva! Ni kanske aldrig hade blivit gravida även om ni hade fortsatt försöka... mycket möjligt, ni fick ändå två missfall och ett års försök utan att något hände. Tänk om ni hade varit där än idag..... Din make vill nog njuta av familjelivet istället. Tror du inte det? Ni kunde lika gärna fått ett tredje missfall igen... Ni kanske fått ett svårt handikappat barn. :( Nej, man får inte alltid allt man önskar. Det kan bli värre istället..... Njut av det du Har!

TS, detta har ju precis hänt. Jag tycker du ska avvakta när det gäller din sambo. Låt det gå några månader och ta upp det igen ordentligt. Både du och han går ju igenom något hemskt och sorgligt just nu och det kan vara svårt att tänka klart både för dig och för honom.

Era känslor ändrades under graviditeten... och då är det inte så konstigt om de ändras även efter ett ledsamt missfall. Att glädjas åt ett barn som redan är på väg och att vilja skapa en graviditet är trots allt olika saker. Jag kan bara spekulera men kanske fick förlusten honom att bli starkare i sin glädje och tacksamhet över de två barn ni faktiskt fått, efter den väldigt konkreta insikten att det inte alltid går bra.

Ja jag håller med, det är för tidigt att känna efter sådär definitivt. Pressa och stressa inte fram ett beslut.