När mattan brutalt rivs bort under ens fötter...

När man är så djupt nere i det svarta så finns inte på kartan att be om hjälp. Man är bara less. Man är varken ledsen eller sorgsen. Snarare upprymd att slippa vara med längre. Du hade inte kunnat göra ett enda dugg. Och hon var för djupt nere.

Du hade aldrig i livet kunna hindra henne. En människa som bestämt sig kan du möjligen hindra just då. Men hon KOMMER ta livet av sig. Hon hade gått igenom för mycket för att orka med. Hade man kunnat tvångsvårda henne så kanske kanske hon nånstans hittat tillbaka. Men inte ens det hjälper alltid :( Så släpp de plågsamma tankarna. Att älta gör dig inte lyckligare, tvärtom. Och du är säkert inte ensam om att känna som du gör.